Åsa Viklund

– Det fanns gott om djur hemma när jag växte upp på gården i Lunda någon mil bortanför Arlanda. Mina föräldrar har jordbruk och vi hade köttdjur, höns, katter och hund. Men till en början inga hästar.

Föräldrarna insåg ganska tidigt att Åsa och hennes tre systrar verkligen önskade sig en häst. Det blev en dräktig shetlandsponny som kom till gården när Åsa var fem år gammal. Ponnyn och även hennes avkomma blev kvar hos familjen i över tjugo år – trots att flickorna ganska snabbt blev för långa att rida på dem.

– När jag var tolv år köpte mina föräldrar en new forestponny. Det var en fin 5­-årig valack som hette Miclas Catho och som både jag och mina systrar tävlade, framför allt i dressyr, under flera år.

Efter ponnyåren var Åsa medryttare på flera olika hästar av olika raser som fanns i trakten. Första egna hästen blev Strong, en stor valack från uppfödaren Jan Kronmarker från Knivsta, som hon köpte 1995. Åsa hade då påbörjat sin utbildning till husdjursagronom vid SLU och blivit fascinerad av genetik och hästavel.

Några år senare lånade hon stoet Carolina, som var tävlad upp till svår klass, för att ta föl. Eftersom Åsa var intresserad av dressyr valde hon hingsten Briar som tävlade framgångsrikt med Jan Brink. Resultatet blev ett fuxfärgat hingstföl som föddes 2002 och döptes till Brio.  Det visade sig så småningom att Brio hade ett tufft temperament och kanske var det den erfarenheten som fick Åsa att fundera över hur man kan forska på hästars temperament.

Forskning om hästavel

På institutionen för husdjursgenetik vid SLU gjordes under slutet av 1900-talet flera forskningsprojekt, med Jan Philipsson och Thorvaldur Arnason i spetsen, om hur den svenska hästaveln kan förbättras. Bland annat utvecklades BLUP- ­metoden för häst vars index ger viktig information för att nå framsteg inom aveln. Förebilden har varit de framsteg som gjorts inom nötkreatursaveln.

– Deras avelsarbete ligger nästan 20 år före hästaveln så vi har mycket att lära av dem.

⇨ Både Jan Philipsson och Thorvaldur Arnason finns som profiler hos HästSverige. Läs mer om Jan här och Thorvaldur här!

Åsas examensarbete vid SLU, som gjordes 1999, handlade om att undersöka om tävlingsstatistiken skulle kunna användas i avelsvärderingen. Hon hade ett gott stöd hos sina handledare Jan Philipsson och Elisabeth Olsson vid SLU.

Något år senare påbörjade Åsa sina doktorandstudier vid SLU. Projektet ”Avelsvärdering av svenska ridhästar” hade stort fokus på de egenskaper som går att mäta vid 3­-årstest och kvalitetsbedömning av unga hästar samt på tävling.

Forskningen visade bland annat att resultat, som visas vid unghästtesterna samt tävlingsprestationer senare i livet, till 20-50 procent beror på arvet och därmed kan de också förbättras genom avel. Det fanns också starka samband mellan unghästtester och tävling vilket betyder att unghästtesterna är ett viktigt urvalsinstrument för prestationsavel.

Vill mäta hästars temperament

I sin avhandling, som blev klar 2010, skrev Åsa att det i framtiden behövdes mer studier kring hästens hållbarhet och temperament. Just den inriktningen fokuserar hon på idag. Drömmen vore att kunna hitta något sätt att objektivt mäta temperamentet hos en stor andel av hästar, till exempel i samband med unghästtest, och hon hoppas kunna få finansiering för sådan forskning i framtiden.

– Inom hundaveln har man länge haft ett mentaltest för att testa individer, men det är inte lika lätt att genomföra på häst. Vi har i två examensarbeten gjort försök i liten skala på 3-­årstesterna och kvalitetsbedömningar genom att observera hästarna och se hur de beter sig. Men det är bara en början till att kunna bedöma hästens temperament.

Förutom uppdragen som forskare och lärare inom husdjursgenetik har Åsa nu en tjänst vid hippologenheten vid SLU. Det är ett lektorat på halvtid med inriktning på agrara områden. Tjänsten innebär mycket samarbeten med de forskningsansvariga på riksanläggningarna Wången, Strömsholm och Flyinge. I jobbet ingår även undervisning och att handleda hippologstudenterna när de gör sina examensarbeten.

– För mig personligen känns det som den perfekta kombinationen; att få arbeta med både forskning och undervisning med hästen i centrum. Det är väldigt roligt!

Fem frågor till Åsa Viklund:

1. Varför är genetik så intressant?
   Det mesta är ärftligt, men på olika sätt och olika mycket. Man kan göra mycket med t ex träning och utfodring för den enskilda hästen, men det går ju inte i arv! Det avelsarbete vi gör idag är bestående och visar sig i kommande generationer. Ser man t ex på den genetiska trenden för SWB så är det mycket tydligt att införandet av dagens bruksprov för hingstar har haft en avgörande betydelse för avelsframsteget.
2. Vilka egenskaper känns viktigast att välja ut?
   Vilka egenskaper som ligger till grund för urval beror givetvis på vilka egenskaper avelsorganisationen har satt upp i sitt avelsmål. Viktigast är att de egenskaper man gör urval för inte är förknippade med något som äventyrar hästens hälsa och välbefinnande. Inom den varmblodiga ridhästaveln diskuteras allt mer avel för funktionella egenskaper så som hållbarhet och temperament.
3. Finns det någon risk med specialiserad avel?
   Det beror på rasens förutsättningar och vad som satts upp i avelsmålet. Är rasen liten kan en specialisering leda till inavelsproblematik. Om man specialiserar aveln kan också andra viktiga egenskaper kanske förloras på vägen. Inom ridhästaveln specialiserar uppfödaren sig ofta på antingen dressyr eller hoppning, men genom att ha allsidiga unghästtester kan man ändå ha kontroll på hur avelsframsteget ser ut i båda egenskaperna för rasen.
4. Vad skiljer svensk avel från övriga Europa?
   Vad gäller varmblodiga ridhästar så är avelsmålen väldigt lika inom Europa, alla avelsförbund vill producera hästar som är konkurrenskraftiga i de olympiska disciplinerna hoppning, dressyr och fälttävlan. Den utbredda handeln med levande hästar och sperma har gjort ridhästaveln internationell och de flesta stamböcker är öppna och godkänner hästar från andra stamböcker vars avelsmål, exteriör och prestation stämmer överens med den egna stamboken. Däremot används bara information inom respektive land när avelsindex ska skattas! I framtiden tror jag att vi kommer att se mer internationellt samarbete, både vad gäller avel prestation, men också för funktionella egenskaper som hälsa och temperament och för att kunna använda nya genomiska avelsvärderingsmetoder.
5. Varför tycker du man ska läsa hippologprogrammet?
   Om man vill få en djup och bred kunskap om hästen, både teoretiskt och praktiskt, är hippologprogrammet det enda rätta valet! Det är en unik utbildning på högskolenivå vars styrka är just kombinationen mellan teori och praktik.

Text: Carin Wrange, redaktör HästSverige.