Forskare föreläser: Senaste nytt om avmaskning

Lägesbeskrivning av avmaskningsmedelsresistens i Sverige-vad är vägen framåt?

Eva Tyden, Filosofie doktor biologi, institutionen för Husdjurens biovetenskaper, SLU

Precis som andra betesdjur, utsätts alla hästar för parasiter i mer eller mindre utsträckning. Tidigare hanterades detta genom att regelbundet behandla samtliga hästar med avmaskningsmedel vid bestämda tidpunkter på året. Dessvärre har denna utbredda användning av avmaskningsmedel givit upphov till en växande problematik kring läkemedelsresistenta parasiter. Därför rekommenderas sedan mer än 15 år tillbaka att endast behandla vuxna hästar mot inälvsparasiter, så kallade endoparasiter, baserat på resultat av träckprov. I samband med denna mer restriktiva användning av avmaskningsmedel har dock förekomsten av den potentiellt sjukdomsframkallande parasiten stor blodmask ökat, inte bara i Sverige, utan även i andra länder, som till exempel Danmark, som också förespråkar så kallad selektiv avmaskning. Då det inte är hållbart att återgå till regelbunden avmaskning, är en väl planerad beteshygienstrategi och korrekt användning av tillgänglig diagnostik idag avgörande för att kontrollera parasitbördan hos våra hästar.

Växande avmaskningsmedelsresistens

Sedan årtionden tillbaka finns endast tre huvudgrupper av avmaskningsmedel tillgängliga för behandling av blodmask och spolmask hos häst, nämligen fenbendazol, ivermektin/moxidektin och pyrantel och inga nya preparat förväntas komma ut på marknaden inom överskådlig framtid. Små blodmaskar uppvisar idag en utbredd resistens mot fenbendazol. Nyligen undersökte vi behandlingseffekten av pyrantel och ivermektin på svenska gårdar. Vi börjar se en utbredd resistens mot pyrantel, där nio av sexton undersökta gårdar visade på bristande behandlingseffekt. Däremot hade ivermektin fortfarande fullgod effekt på samtliga gårdar och överlag har vi ett mer gynnsamt läge i Sverige än i många andra länder, sannolikt till följd av den selektiva avmaskningsstrategin. Bland annat påvisades nyligen resistens hos små blodmaskar mot ivermektin i Frankrike och på Irland.

Resistensläget när det gäller spolmask, en parasit som drabbar föl och unghästar, är om något ännu mer oroande. Redan för 16 år sedan påvisades en utbredd resistens mot ivermektin och för sex år sedan även mot avmaskningsmedlet pyrantel. Fenbendazol är därmed det rekommenderade avmaskningsmedlet för behandling mot spolmask, men nyligen har resistens också mot detta preparat upptäckts på flera svenska stuterier. Det är därför mycket viktigt att regelbundet undersöka effekten av det avmaskningsmedel som man använder, genom att ta uppföljande träckprov 14 dagar efter behandling.

Ny nationell rekommendation

Den successiva utvecklingen mot multi-resistens hos små blodmaskar och spolmask, tillsammans med en tydligt ökad förekomst av stor blodmask, är grunden till att en ny nationell rekommendation för att förebygga och behandla parasitinfektion utarbetats. Dagens parasitkontrollprogram bygger på en minskad användning av avmaskningsmedel tillsammans med korrekt träckprovsdiagnostik och beteshygienstrategier, för att undvika att hästarnas hälsa riskeras.

Det är viktigt att försätta behandla endast påvisad parasitinfektion hos vuxna friska hästar. Tidpunkt på året, vilka parasiter man vill undersöka och hästens ålder är alla viktiga faktorer när det gäller träckprovsdiagnostik. Då vissa parasiter är mer sjukdomsframkallande än andra, som till exempel stor blodmask och bandmask, bör individuella träckprover tas varje vår på samtliga hästar för undersökning av eventuell förekomst av dessa parasiter. När det gäller föl rekommenderas dessutom förebyggande behandling mot spolmask utan föregående träckprov vid 8-10 och 16-18 veckors ålder. Vidare bör träckprov för kontroll av eventuell spolmaskförekomst tas under fölens första vinter. På grund av resistensutbredningen som beskrivits ovan, är regelbunden effektkontroll av behandlingen här mycket viktig.

Läsa mer?

• Parasitkontroll och avmaskning av hästar
• Forskning: Parasiter hos häst – en orsak till kolik?
• Vanliga frågor om parasiter hos häst – experterna svarar

Stor blodmask (Strongylus vulgaris) – risker och rekommendationer

Ylva Hedberg Alm, Veterinärmedicine doktor, inst. för Husdjurens biovetenskaper, SLU, svensk specialist hästens sjukdomar

Alla hästar med tillgång till gräs utsätts för inälvsparasiter, varav små blodmaskar är vanligast förekommande, men sällan en orsak till sjukdom. Däremot finns det andra inälvsparasiter med större risker för hästens hälsa, som exempelvis den stora blodmasken, Strongylus vulgaris. Stora blodmaskens larver vandrar i blodkärl som försörjer hästens tarm med syre och skador i dessa blodkärl kan orsaka proppbildning med påföljande syrebrist till tarmväggen, som då dör av. Det enda sättet att rädda en häst med denna typ av tarmskada är en operation, men prognosen för överlevnad är låg, endast ca 30-50 %.

Under 1960-talet introducerades våra idag tillgängliga avmaskningsmedel och med regelbunden avmaskning minskade förekomsten av S vulgaris från 40-60 % under 1970-talet till endast 5 % under 1990-talet. Dessvärre har frekvent användning av avmaskningsmedel lett till en tilltagande resistensutveckling, framförallt hos små blodmaskar och spolmask, varpå det år 2007 infördes ett receptkrav på alla avmaskningsmedel till häst. Istället för att avmaska vid bestämda tidpunkter på året, skall avmaskning idag endast ske baserat på parasitförekomst vid träckprovsanalys. Tyvärr har vi sedan receptbeläggningen nu sett en ökad förekomst av S vulgaris. Då det inte är hållbart att återgå till en regelbunden och frekvent avmaskning, måste vi försöka minska risken för stor blodmasksmitta på andra sätt.

I en enkätstudie genomförd år 2022 fick stallägare svara på ett antal frågor kring hästgården och hanteringen av hästarna. Därefter jämfördes enkätsvaren mellan gårdar som haft minst en häst smittad med stor blodmask de senaste 24 månaderna och de som inte hade påvisat smittan. Totalt fyra faktorer visade ett signifikant samband med förekomst av stor blodmask. Det var vanligare att stora gårdar (> 10 hästar) och inackorderingstall hade påvisat smittan, jämfört med mindre stall eller andra typer av hästgårdar. Vidare sågs en minskad risk att gården skulle haft smittan om nya hästar som kom till gården var avmaskade och om man hade karantänsrutiner för nyanlända hästar. Studien begränsades av att gårdar som inte regelbundet utförde stor blodmaskdiagnostik fick exkluderas. I framtiden hoppas vi kunna kombinera en enkätstudie med träckprov för att kunna inkludera även dessa gårdar.

På grund av den tilltagande avmaskningsmedelsresistensen och den ökade förekomsten av stor blodmask, har vi dag en ny nationell rekommendation för bekämpning av hästens inälvsparasiter. En viktig del i bekämpningen av både resistenta parasiter och stor blodmasksmitta är hur nyanlända hästar hanteras. Samtliga nya hästar bör avmaskas mot både blodmask och bandmask vid ankomst till gården och därefter hållas i en enskild hage under 14 dagar. För att säkerhetsställa att inga parasiter finns kvar i träcken skall ett träckprov tas innan hästen släpps ihop med övriga hästar på gården. Med denna hantering av nya hästar tillsammans med regelbunden diagnostik för stor blodmask hoppas vi kunna återgå till en låg förekomst av stor blodmask och minska risken för potentiellt fatala tarmskador hos våra hästar.

Läsa mer?

• Håll koll på stor blodmask vid träckprov
• Forskning: Parasiter hos häst – en orsak till kolik?
• Vanliga frågor om parasiter hos häst – experterna svarar