Catharina Carlsson

Catharinas förhållande till hästar idag är på många sätt annorlunda än hur det var från första början. Från att ha varit en hängiven ryttare sedan mycket unga år ser hon idag annorlunda på hästen som individ och vän. Hon fokuserar inte längre på träning och tävling trots att hon fick en väldigt gedigen utbildning via sin ridskola i Nybro, utan söker snarast efter den optimala kontakten med sina hästar.

– När jag rider försöker jag reflektera över vad hästen vill förmedla till mig, säger Catharina. Det kan variera från dag till dag, och beror ju delvis på vilken sinnesstämning jag själv befinner mig i. Det krävs ett öppet sinne för att förstå vad hästen försöker kommunicera till oss människor. Om vi inte lyssnar finns risken att hästen ger upp i sina försök att förmedla något till oss, det som i dagligt tal kan kallas inlärd hjälplöshet.

Föll handlöst för frieserhästar

När intervjun gjordes 2017 hade hon tre hästar på sin gård på Öland, alla av den holländska rasen frieser. Hon fick upp ögonen för rasen när hon för drygt 25 år sedan såg bilden av en frieserhingst i en lokal dagstidning. Catharina bestämde sig för att åka och titta på rasen och blev totalt förälskad. Sedan dess har det bara funnits frieserhästar i hennes liv.

– Det kan vara svårt att förklara, men den här rasen ger en helt annan relation än hästar jag tidigare har mött. De är mer som hundar, blir ofta enmanshästar och de har helt förändrat mitt hästliv.

Längtan efter hästar hade Catharina redan tidigt i livet. Trots att ingen av föräldrarna var särskilt hästintresserade väcktes intresset och fascinationen hos deras dotter. Vid sju års ålder fick Catharina äntligen börja på ridskola och sedan gick det fort.

– Det tog inte många år innan jag red lektion med vuxna fast jag var mycket yngre. Jag ville lära mig allt och till min stora lycka hade lilla Nybro Ridklubb fantastiskt bra ridlärare som Pia Skanhed och Eva-Karin Oscarsson, vilka hade förmåga att lära oss hur man rider olika rörelser inom dressyr.

Catharina säger själv att hon alltid har haft en obotlig nyfikenhet som har varit en bra drivkraft genom livet, såväl med hästarna som inom sin forskning. Hon bär även med sig en empatisk förmåga och medkänsla för de som ibland ställs utanför.

– Redan under åren på ridskolan försökte jag involvera de ridskoleelever som inte riktigt passade in. Jag tyckte redan då att ”alla ska få vara med” och tog på mig rollen som ungdomsledare i stallet.

Såg positiva effekter av djurs närvaro

Efter skolan började Catharina läsa juridik men insåg efter några terminer att det nog inte passade henne riktigt. Istället började hon arbeta inom kriminalvården och märkte snart att hon hade lätt för att skapa kontakt med de intagna. Hon upptäckte även hur positivt det var när de intagna fick komma i kontakt med djur.

– Jag jobbade bland annat på en öppen anstalt där det fanns katt, höns, får och arbetshästar. Att djuren fanns där hade stor betydelse för relationen mellan de intagna, tonen blev liksom mjukare både mellan dem och mot personalen.

Catharina insåg att djurens närvaro för olika utsatta grupper kunde spela en mycket stor roll. Hon utbildade sig till socionom, vidareutbildade sig i kommunikation och bemötande, samt tog en magister i folkhälsovetenskap för att avslutningsvis bygga på sin kompetens med en utbildning till ridterapeut. Sedan dess har hon undervisat och forskat i socialt arbete kring betydelsen av ett gott bemötande och där djuren, främst hästarna, har bidragit till förståelsen.

Avhandling om process inom hästunderstödd terapi

I maj 2017 presenterade Catharina sin avhandling vid Linnéuniversitetet i Kalmar. Avhandlingen bygger på intervjuer med nio ungdomar med självskadebeteende i åldrarna 15-21 år vid ett behandlingshem med stall i södra Sverige, samt åtta personer ur personalen. Ungdomarna fick individuell terapi där förutom terapeuten även en häst medverkade.

I studien ingår också filmade observationer med tre av personalen och fyra av ungdomarna, vilket ger en bild av hästens mer specifika roll i det sociala arbetet. Hästen visar sig kunna ha funktionen att vara likt en brygga mellan terapeuten och klienten.

– Jag ville studera själva processen inom terapiarbetet och därför var det viktigt att få filma. Det gav mig möjligheter att studera samma situation om och om igen utifrån olika frågeställningar. Jag har också genom filmerna kunnat dela materialet med andra forskare, bland annat i Kanada.

Trots att ungdomarna som ingick i studien kunde ha dålig självkänsla och en historia som gjorde att de hade svårt med tillit till vuxna släppte de in Catharina. Hon var imponerad över hur tillmötesgående ungdomarna var, och att de vågade berätta.

– Ungdomar med självskadebeteenden har ofta en väldig dålig självkänsla, men i mötet med hästen får de periodvis tyst på sin inre kritiker. Många beskrev hur ångesten försvann när de steg över tröskeln till stallet.

Vad varje enskild klient gör med hästen varierar. Någon vill bara ligga still på hästens rygg och känna värmen från hästkroppen. För en annan kan det räcka med att hämta in en häst från hagen eller bara våga gå nära en lös häst.

– Hästen upplevs som icke-värderande. Jag tror det är viktigt att väga in och försöka anamma det som hästen bidrar med, att verkligen möta de här ungdomarna på ett öppet och icke-värderande sätt.

Hästens välfärd måste värnas

För Catharina är det viktigt att även hästen känner sig trygg i mötet med klient och terapeut. Hon har sett hur hästar reagerat i mötet med människor som bär på ångest eller aggressivitet genom att gå därifrån, medan de uppför sig annorlunda inför den som ”bara” är ledsen.

– Man kan tycka att det alltid ska vara lugna och trygga hästar inom den här typen av terapi men ibland kan det faktiskt vara ett hinder. Hästar kan ha lärt sig att bli introverta när de utsätts för våra emotioner, vilket gör att de inte reagerar trots att de möts av exempelvis aggressivitet. En av mina egna hästar påminde mig om just detta då en av studenterna på kursen hästunderstött socialt arbete hävdade att hennes hästar minsann aldrig reagerat på henne medan min häst försökte klättra över staketet till banan för att komma undan det som vi kan kalla för passiv aggressivitet, när någon är mycket missnöjd men väljer att försöka dölja det.

Det forskningsområde som Catharina verkar inom hör inte till de prioriterade inom det vetenskapliga samhället men hon tycker att det finns mycket mer att utforska kring hästens betydelse inom socialt arbete.

– Det är tufft ibland att ligga i fronten på ett nytt forskningsområde men jag ger inte upp. Det finns flera viktiga frågeställningar att utforska inom området och särskilt intresserad är jag av de professionellas förhållningssätt och handlingsstrategier då det har visat sig att det kan få betydelse för om hästen får en betydande roll eller inte.

Fotnot: Idag, 2020, arbetar Catharina Carlsson som universitetslektor vid Linköpings universitet. Hon forskar om hur hästen och stallet blir en del av socialt arbete samt om hur vi differentierar professioner genom mått som autonomi, certifiering, praktisk erfarenhet och utbildning.

Fem frågor till Catharina Carlsson

1. Vilka möjligheter ser du med hästen inom socialt arbete?
   Hästen kan framförallt bidra till att personalen blir än mer medvetna om bemötandets betydelse för våra klienter. Att de som jobbar med klienterna inser vikten av att vara autentiska, vilket kan innebära mindre distans och mer tillitsfull relation. Relationen kan sägas vara den som bär socialt behandlingsarbete snarare än metoden. När jag kan se att hästen öppnar upp för ungdomarna i min studie och visar att de har förmågor som forskarna anser att de inte har, då blir i alla fall jag mycket ödmjuk. Emotionell empati är en möjlig väg att försöka förstå vad hästen förmedlar och den egenskapen är nog så viktig i mötet med våra brukare.
2. Vilka hästar kan medverka?
   Egentligen kan alla typer av hästar medverka men det ställer högre krav på kompetensen hos de professionella som väljer att arbeta ihop med yngre hästar eller mindre domesticerade hästar. Sen kan dessa hästar vara betydligt bättre om förutsättningarna finns då de inte avstår från att respondera på grund av socialisering eller träning. Här kan jag se ett problem med olika träningsmetoder så som exempelvis klickerträning där hästens initiativförmåga riskeras och vi får just hästar som blir mer eller mindre inlärt hjälplösa. Här skulle jag önska att vi istället utgår från tanken att hästen kan vara en läromästare för hur vi människor kan förhålla oss till varandra och inte ett objekt som ska bidra till att vi når berömmelse eller framgång oavsett disciplin.
3. Vad har hänt med de ungdomar du studerade?
   En av ungdomarna har jag inte lyckats upprätthålla någon kontakt med. Däremot de övriga som jag har haft kontakt med har nu lämnat behandlingshemmet. Deras liv vad jag kan förstå fungerar väl och de har försörjning och bostad på sina respektive hemorter.
4. Hur vanligt är behandlingshem med stall?
   Det är egentligen ingen som vet det idag då den senaste kartläggningen som gjorts rapporterades 2008 av Margareta Håkansson. Det finns dock en tendens till att jag får fler och fler förfrågningar om rådgivning och medverkan i olika projekt.  Exempelvis skolor vill bedriva hälsofrämjande projekt, hälso- och sjukvården bedriver gruppterapi med psykologstuderande som gör sin PTP tjänst, travsporten vill utöka sin befintliga verksamhet med hästunderstödda interventioner till integrationsprojekt som startas upp av ridinstruktörer på ridskolor. Så om vi tidigare hade svårt att hålla isär hästunderstödd sjukgymnastik, hästunderstött socialt arbete, hästunderstött pedagogiskt arbete, hästunderstödd terapi så ser jag än mer svårigheter för allmänheten att utkristallisera vad som är vad och än mer vad som är tänkt ska vara hästens roll i respektive sammanhang. Något jag hoppas få forskningsmedel till att studera de nästkommande åren.
5. Hur stort intresse finns för ditt forskningsområde?
   Media har visat intresse både lokalt och nationellt genom exempelvis reportage i Rapport och reportage i tidningar och magasin. Det finns också stort intresse för att gå vidareutbildningar inom området hästunderstödda terapier. Bara på Linnéuniverstitetet där den fristående kursen hästunderstött socialt arbete 15 hp gavs, med mig som lärare, hade vi haft betydligt fler sökande än platser. Sedan jag disputerade har intresset varit stort för min avhandling. Varje vecka hör någon av sig med frågor och önskar ta del av mina forskningsresultat. Parallellt med min disputation har debatten om friskvårdspeng för ridning blossat upp och en ökad medvetenhet om hästens betydelse hos den breda allmänheten.

Text och foto: Carin Wrange, redaktör HästSverige.