Därför sjunker prestationsförmågan med ökad vikt och kroppsfett

Det finns en uppfattning i idrottsvärlden att en ökad mängd kroppsfett sänker prestationsförmågan inom många idrotter, även hos elitidrottare som normalt inte har så mycket extrafett. Det finns dock få forskningsstudier som under kontrollerade förhållanden undersökt om, och varför det blir så.

Frågan om kroppsfettinnehållets påverkan på prestationen är relevant också inom hästsporten. Det finns några få studier där man jämfört prestationen mellan individer eller grupper av hästar med olika kroppsfettinnehåll. I de flesta fall har man observerat att hästar med bättre prestation, även på elitnivå, också har ett lägre kroppsfettinnehåll.
Den typen av studier kan dock inte ge svar på orsak och verkan. Kanske är det bara så att de individer som tränat lite mer (och därför också blivit bättre) också har förbrukat mer fett?

Hullskala nummer nio

En studie har konstaterat varför prestationsförmågan sjunker med ökad vikt och kroppsfettinnehåll

Forskare vid SLU i Sverige och Hólar på Island har gjort en kontrollerad studie där de undersökt vad som händer med prestationen och det fysiologiska och metaboliska svaret under arbete hos en grupp hästar om de både gick upp och ner i kroppsfettinnehåll. Med en sådan studiedesign kan man bättre förstå vad som kan ligga bakom en förändring i prestationsförmågan eftersom man inte jämför olika individer utan individen med sig själv, i det här fallet, prestationen hos samma individ med olika kroppsfettinnehåll.

Två perioder med olika utfodring

Nio hästar (vikt ca 400 kg) studerades i två perioder om 36 dagar där den ena perioden innebar att de fick lite mer foder (energi) än de behövde vilket resulterade i att de ökade i vikt (och kroppsfett). Den andra perioden innebar att de fick den energi de behövde eller lite mindre, vilket gjorde att de tappade lite eller behöll sin vikt. Skillnaden i vikt mellan de två perioderna var 15-20 kg och skillnaden i kroppsfettinnehåll och hull 5-8 procent. I slutet av varje period gjorde hästarna två typer av arbetstester och olika fysiologiska och metaboliska mätningar genomfördes.

Ökad hjärtfrekvens hos tyngre hästar

När hästarna hade det högre kroppsfettinnehållet ökade hjärtfrekvensen vid ett standardiserat arbete och mjölksyratröskeln sjönk. Båda dessa effekter var väntade och kan vara en direkt följd av att hästarna blivit tyngre. Bägge effekterna är kopplade till sänkt prestationsförmåga.

En mindre väntad effekt var att de också fick lägre blodglukosnivåer, vilket också är ogynnsamt för prestationen. Ytterligare en oväntad effekt var att andelen röda blodkroppar sjönk när kroppsfettinnehållet ökade, vilket också kan vara kopplat till sänkt prestationsförmåga. Orsaken till detta är oklar men kan bero på att levern (som tar hand om gamla röda blodkroppar) fungerar annorlunda vid högre kroppsfettinnehåll. Det tog också längre tid för hästarna att få ner mjölksyrakoncentrationen  efter arbete när de hade det högre kroppsfettinnehållet.

Gångarterna försämrades hos feta hästar

Vid en bedömning av kvalitén på hästarnas gångarter, deras lätthet och arbetsvilja (i ett tävlingsliknande ridtest) fick hästarna också sämre poäng när de hade det högre kroppsfettinnehållet. Detta bedömdes av domare som inte kände till hästarnas kroppsfettinnehåll (s.k. blindad studie).
Att rörelsemönstret påverkades kunde också bekräftas genom objektiv rörelseanalys (sensorbaserade analyser) där hästarna, utan ryttare, rörde sig mer asymmetriskt när de hade det högre kroppsfettinnehållet.

Sammantaget visar den här studien att ökad kroppsvikt och kroppsfettinnehåll ger ett fysiologiskt och metaboliskt svar som inte är bra för prestationsförmågan. Tillståndet fördröjer dessutom återhämtningen efter arbete och verkar påverka rörelsemönstret negativt.

Forskningsstudien:
Increased body fat content in horses alters metabolic and physiological exercise response, decreases performance, and increases locomotion asymmetry – Jansson – 2021 – Physiological Reports – Wiley Online Library

https://physoc.onlinelibrary.wiley.com/doi/full/10.14814/phy2.14824 

Källa: Anna Jansson, professor vid institutionen för anatomi, fysiologi och biokemi, SLU