Forskning: Förmåga att tävla barfota – genetiska möjligheter och insikter om hållbarhet
Hästforskning från 2025 visar att förmåga att tävla barfota är ärftligt hos svenska travhästar, vilket betyder att det går att förbättra med avelsarbete. En bättre förmåga att tävla barfota visade sig också vara gynnsamt kopplat till prestationen i travlopp – hästarna sprang helt enkelt fortare. Däremot hade hästar med en högre andel barfotalopp som unga en något kortare tävlingskarriär jämfört med hästar som sällan eller aldrig tävlades barfota som unga.
Ta del av forskningsresultaten här!
Paulina Berglund, doktorand inom projektet, med två kallblodshästar. Foto: Lisa Chröisty, SLU/HästSverige
Varför tävlar travhästar barfota?
Hästar som tävlar utan skor har visat sig uppnå förbättrad prestation i travlopp. Men hovarna måste också vara starka nog för att klara av det ökade slitaget. Därför är förmåga att tävla barfota en viktig egenskap hos travhästar, samtidigt som det av djurvälfärdsskäl krävs en god insikt i om, och hur ofta, hoven klarar av det ökade slitaget. Hur barfotatävlande ska regleras hos unga travhästar diskuteras i Sverige såväl som utomlands. Vetenskapligt granskade studier har efterfrågats som underlag för att uppdatera nuvarande regelverk.
Om studierna
Barfotatävlande med svenska varmblodstravare och kallblodstravare har studerats i tre delstudier vid Sveriges lantbruksuniversitet. De ingår i den samlade doktorsavhandlingen ”Genetic insights into distance-specific performance and ability to race barefoot in trotting horses in Sweden”. Studierna är baserade på tävlingsdata för upp till 25 000 varmblodstravare och 4000 kallblodstravare som tävlade mellan åren 2005–2021.
Två olika egenskaper definierades som ett mått på förmåga att tävla barfota; Andel barfotalopp som beskrev hur stor andel av loppen som hästen tävlade barfota mellan 3 och 10 års ålder. Den andra egenskapen var barfotastatus som indikerade om hästen tävlade barfota eller inte i varje lopp. Den sistnämnda egenskapen registrerades för varje lopp (skodd =0 eller barfota =1) , vilket gjorde det möjligt att ta hänsyn till påverkan av yttre faktorer så som hästens ålder, banförhållande, prissumman i loppet samt vem som tränade hästen, med mera. För båda egenskaperna definierades barfota som barfota bakhovar, även om de flesta hästarna som tävlade barfota var barfota runtom (både fram- och bakhovar).
Förmåga att tävla barfota är ärftligt
Arvbarhet är ett mått mellan 0 och 1 på hur stor andel av variationen mellan hästar i en egenskap som beror på genetiska skillnader. Ju högre arvbarheten är, desto större betydelse har generna och desto enklare är det att avla för egenskapen. Är arvbarheten nära 0 påverkas egenskapen främst av yttre faktorer som träning eller foder. Arvbarheten för andel barfotalopp skattades till 0,28 för varmblodstravare och till 0,17 för Kallblodstravare, medan arvbarheten för barfotastatus var 0,08, respektive 0,07. Variation i förmåga att tävla barfota kan alltså till viss del förklaras av genetiska skillnader mellan hästarna. Som jämförelse har bästa kilometertid en arvbarhet skattad omkring 0,35 och 0,38 för respektive ras. Kilometertid är en egenskap för vilken det skett ett stort avelsframsteg över åren.
Gynnsamt genetiskt samband mellan förmåga att tävla barfota och prestation
Det vore alltså möjligt att avla på egenskaper som innebär att fler hästar klarar av att prestera barfota. För att undersöka effekten av att inkludera andel barfotalopp eller barfotastatus i dagens avelsprogram skattades genetiska korrelationer till prestationsegenskaperna bästa kilometertid, prissumma per start, samt procent placeringar och antal starter. Resultatet visade att det är möjligt att avla för förmåga att tävla barfota utan att försämra prestationen.
För båda raserna (varmblodig travhäst och kallblodig travhäst) var en högre andel barfotalopp som ung kopplat till en kortare tävlingskarriär. Foto: Lisa Chröisty, SLU/HästSverige
Att tävla barfota ofta som ung var negativt för karriärlängden
För att svara på frågan om hur upprepade barfotalopp hos unga hästar påverkar deras hållbarhet studerades deras karriärlängd – det vill säga hur många år de tävlade innan karriären av något skäl, exempelvis skador, – avslutades. Andel barfotalopp analyserades under treårssäsongen för över 12 000 varmblodstravare, samt under tre- och fyraårssäsongen för nära 1400 kallblodstravare. Karriärlängden mättes i dagar från första starten som treåring till sista start (under perioden 2005–2021).
För varmblodstravare som startade mer än 30% av loppen barfota som treåringar var risken att avsluta karriären 14% högre än för de som aldrig startade barfota, vid en given tidpunkt. Detta motsvarade en förkortning av karriären med 123 dagar för valacker och hingstar och med 85 dagar för ston. För kallblodstravarna var effekten större (mer ogynnsam) men också mer osäker på grund av ett mindre antal hästar som tävlar barfota.
Vad har vi lärt oss av den här hästforskningen?
Slutsatserna blir att:
- Förmåga att tävla barfota går att förändra med avel även om påverkan av yttre faktorer är stor.
- För båda raserna (varmblodig travhäst och kallblodig travhäst) var en högre andel barfotalopp som ung kopplat till en kortare tävlingskarriär, även om skillnaden i antal dagar var relativt liten för varmblodstravare.
- Samtidigt skulle ett förbud mot barfotatävlande hos unga travhästar ta bort möjligheten att avla för bättre förmåga att tåla barfotalopp. För att kunna inkludera de egenskaper vi studerat i avelsprogrammet är det nödvändigt att skoinformation i travlopp fortsätter registreras.
Frågor eller funderingar?
För frågor om studierna kontakta:
Paulina Berglund paulina.berglund@slu.se
Susanne Eriksson susanne.eriksson@slu.se
Finansiärer bakom studierna är Stiftelsen hästforskning och Svensk Travsport