Annelie köpte Flisan när hon var 2,5 år. Idag är hon 17 år. Flisan har alltid varit tävlingshäst och inte gått på några beten. Hon har tävlats och ridits på somrarna. Vintern när hon fyllde sju år blev hon lite konstig, som Annelie uttrycker det.
– Hon gick Falsterbo i hoppning både som 5- och 6-åring och var jättefin som unghäst. Men den där vintern tyckte jag inte att hon hade samma bjudning, berättar Annelie.
Flisan undersöktes av veterinär och man behandlade bland annat ryggen någon gång, men hittade annars inget särskilt. Men efter tre månader kände Annelie att Flisan hade puls i framkotorna. Hovarna röntgades och hon hade tendens till fång.
– Då pratades det mest om protein och att fånghästar inte skulle äta gräs. Så jag bytte till foder med lite protein. Hon var ganska bra i tre, fyra år, jag red vidare och tävlade upp till 1,30 under den här tiden.
Men sen fick Flisan ett återfall, även det på vintern. Annelie började fundera över vad hon gjort för fel. Hon blötlade fodret och Flisan blev bättre efter behandling.
– Jag red lite igen men sen fick hon ett nytt återfall. Veterinären tyckte då att jag skulle ta ett sockertest på henne. Och de värdena var skyhöga.
– Forskningen kring fång hade gått framåt och man hade kommit fram till att det inte handlade om proteiner.
Annelie valde ett foder utan socker och fortsatte att blötlägga hö. En veterinär tipsade Annelie om att kontakta SLU eftersom hon visste att det pågick forskning och EMS och sockernivåer i blodet.
– Flisan var så dålig så det var på gränsen att hon kunde vara med. Det är ett svårt beslut att fatta eftersom hästarna inte får gå på någon smärtlindring när de ska vara med i studien. Det är inte lätt att som djurägare göra en bedömning om hästen lider för mycket och om den kommer att klara av det, säger Annelie.
Men hon bestämde sig för att trappa ner på smärtlindringen och tog beslutet att åka från Linköping till Uppsala. När de kom dit låg insulinnivåerna fortfarande skyhögt. Men Flisan svarade snabbt på medicinen.
Innan var Annelie rädd för att utsätta Flisan för onödig smärta. Men idag är hon glad över att hon tog det beslut hon gjorde.
– Jag har haft henne så länge. Hon är min bästa vän. Jag har inga barn, det är jag, mina katter och min häst, säger hon.
Idag fungerar Flisan som en vanlig häst. Annelie motionsrider henne men har inte börjat hoppa än. De rider på mjuka underlag och tar det lugnt och fint. Annelie har skickat hö- och enslilageanalyser till SLU där hon fått hjälp att räkna ut en lämplig foderstat.
Annelie tycker att hon lärt sig jättemycket under resans gång. Hon jobbar på en ridskola i Linköping där också Flisan står uppstallad. Många barn frågar vad det är för fel på henne.
– Säger jag EMS förstår de ingenting. Men säger jag att Flisan har diabetes så förstår de.
– Jag kommer att vara rädd om henne. Att tävla är inte det viktigaste utan att hon överlevt och är kvar hos mig. Hon betyder så mycket och jag anpassar mig efter henne, säger Annelie.
