Johan tror inte att hästar med EMS sen kan gå på vanligt bete. Den behöver någon form av behandling tillsammans med till exempel skogsbete.
– Detta är en hypotes som vi hoppas få möjlighet att undersöka i framtiden. I dagsläget är rekommendationen att hästar med EMS inte ska gå på bete, säger han.
Första steget är nu att avsluta den här studien och därefter söka medel för långtidsstudien samt kunskapsöverföring till djurägare och veterinärer för långtidsbehandling. Det krävs alltså en hel del ekonomiska medel för att kunna avsluta hela forskningsprojektet.
Skillnaden mellan EMS och PPID
Det råder en viss begreppsförvirring kring skillnaden mellan EMS och PPID, även inom forskarvärlden. Idag betraktas EMS som en samling riskfaktorer som hästen har för att kunna utvecklas på grund av höga insulinnivåer. De flesta djurägare är inga vid beteckningen EMS. Men nu börjar man i stället säga insulindysreglering. Insulindysreglering innebär att hästen har ett onormalt kraftigt insulinsvar efter utfodring och det kan vara kopplat till EMS eller PPID.
EMS står för Ekvint Metabolt Syndrom . Det är egentligen ingen sjukdom utan ett samlingsnamn på flera olika tillstånd som påverkar insulinfrisättningen i blodet. En häst som har EMS får ett onormalt högt insulinsvar i blodet efter att ha ätit (insulindysreglering). De höga insulinkoncentrationerna är toxiska och kan orsaka fång.
PPID står för Pituitary Pars Intermedia Dysfunction och kallades tidigare för Cushings syndrom hos häst och är en förändring i hypofysen som ger endokrin (hormonell) sjukdom. Symtom är bland annat nedsatt prestation, trötthet, ändring i kroppsform, regional fettansamling, viktnedgång, utebliven pälsfällning samt fång. Sjukdomen diagnosticeras med ett blodprov. En del av hästarna med PPID har samtidigt insulindysreglering.
Både EMS och PPID är kopplade till fång, PPID går att behandla med läkemedel. Det som är förvirrande är att både PPID och EMS är kopplade till fång. Men PPID ger inte fång i sig, utan det är när PPID ger upphov till störd insulinreglering, (för höga insulinnivåer efter att de ätit) som hästen utvecklar fång. Den får en insulindysreglering. EMS-hästarna har alltid insulindysreglering medan enbart vissa av PPID-hästarna utvecklar insulindysreglering. Mekanismerna till att hästen utvecklar insulindysreglering är olika mellan EMS och PPID.
– Många har inte klart för sig att det inte är PPID i sig som ger fång. Nu är man ganska övertygad om att det är de hästar som har PPID och samtidigt störd insulinreglering som får fång. Och alla hästar med PPID får inte störd insulinreglering. Har de inte störd insulinreglering så får de inte fång, förklarar Johan.
Ingen homogen grupp
Men det råder viss osäkerhet kring om sjukdomarna ändå är sammankopplade på något vis. Det vet man inte i dagsläget. Hästar med EMS är inte en homogen grupp. Det finns, enligt Johan, hästar med EMS som är överviktiga men det finns också hästar som har normalhull eller som till och med är svåra att hålla i hull, även om den senare gruppen är mindre vanlig.
– Problemet är att vi klumpar ihop EMS hästar och tror att det är samma ingångsmekanism på dem. Men det är sällan sjukdomar är så homogena. Man kan inte gradera EMS-hästarna och hitta olika orsaker till varför de får störd insulinreglering, en så homogen grupp är egentligen inte.
I sin forskning har Johan tillsammans med sin tidigare doktorand Sanna Lindåse satt att en del av hästarna med EMS har en kraftigt störd glukagonreglering – ett hormon som motverkar insulinets effekter.
– Framöver är jag övertygad om att man kommer att hitta undergrupper bland de här EMS-hästarna, säger Johan.
Han är inte intresserad av att titta närmare på hur hästarnas glukagonreglering påverkas av den nya behandlingen mot EMS.
– Vi har många hästar som svarar bra på behandlingen, men vi vill se om några har kraftigt starka glukagonreglering och om de påverkas av medicineringen, kontra de hästar som har bättre glukagonreglering. Men det har vi inte hunnit analysera än, säger Johan.