Hur beskrivs banans egenskaper?
I forskningsprojektet studeras sex olika parametrar för underlaget; ytfasthet, dämpning, elasticitet (det vill säga hur mycket energi som försvinner i underlaget), grepp, jämnhet i ytan samt enhetligheten på banan.
Bland ryttare och tränare diskuteras ofta vilken sorts sand, fibrer, textilier, vax med mera som banan består av. Elin Hernlund vill hellre slå ett slag för att vi gemensamt börjar använda de sex parametrarna för att prata om egenskaperna hos banan. En bra bana kan konstrueras på många olika sätt.
-Det är också viktigt att poängtera att oavsett om du är väldigt nöjd med ditt träningsunderlag så måste alla hästar, oavsett vilken nivå de tränar och tävlar på, ridas på olika slags underlag för att hålla för uppgiften. Det gäller att aktivt arbeta för att stärka hästens ben, senor, balans och koordination. Då räcker det inte med att enbart träna på en bra ridbana, poängterar SLU-forskaren.
Olika egenskaper hos underlag som sand och grus
Banunderlag som används inom hästsport består framför allt av sand och grus, ibland mixat med andra material. Sand och grus har viskoelastiska egenskaper. Det betyder att de beter sig olika berorende på hur kraftig och hur snabb belastning de utsätts för.
Det man själv upplever när man går på en ridbana behöver inte alls kännas likadant för hästen. Individer av olika tyngd som rör sig olika fort kommer att uppleva olika mängd dämpning och elasticitet från underlaget. De kommer också att påverka materialet på olika djup. Det är därför viktigt att förstå underlagets egenskaper med utgångspunkt i hästens rörelser och samspelet mellan hästen och marken.
Hästens interaktion med marken
Steget delas in i en understödsfas där hoven har kontakt med marken, och en svävningsfas eller svängfas där hoven är i luften. Understödsfasen kan i sin tur delas in i tre moment vilka innebär specifika utmaningar för benets vävnader och som också får underlaget att svara på olika sätt.
Hovlandningen – den första kollisionen. När hoven slår i backen uppstår en kollision med efterföljande vibrationer upp i benet. Hovens lamellager tar upp de flesta av vibrationerna. Även böjsenornas muskulatur absorberar energi från kollisionen. För att belastningen på vävnaden ska bli för stor har hästen utvecklat en minimal massa av fotens nedre delar och det är i praktiken cirka ett kilogram som kolliderar med marken.
Hovglidningen – den andra kollisionen. Den andra kollisionen uppstår när hästen börjar lägga kroppsvikt på benet och hoven skjuts framåt och nedåt i underlaget. Att hoven i det här skedet tillåts glida ”lagom mycket” anses viktigt för att minska belastningarna på benet.
Belastningsfasen. När hoven slutat glida i uppbromsningen belastas benet ytterligare av hästens fulla kroppstyngd. Vi är inne i belastningsfasen. I tävlingshastigheter för en galopphäst kan maxbelastningen på ett ben uppgå till 2.5 gånger hästens egen kroppsvikt och belastningen anläggs på bara 40 millisekunder. Vävnader i det nedre benet arbetar nu nära sin hållbarhetsgräns. Hästen tar i slutet av belastningsfasen spjärn mot underlaget och trycker sig framåt. Här gäller det att underlaget ger tillräckligt grepp så att hästen inte halkar.
Överrullning. Den sista delen av hovens interaktion med underlaget är överrullningen. Hoven ”släpper” kontakten med underlaget med trakterna först och rullar sedan över t¨delen. Längden på tån har effekt på hur lång överrullningen blir. Om tiden för överrullningen förlängs kommer den efterföljande svävningsfasen normalt snabbas upp.
