Hoppryttare förde dagbok
Den tredje delen av avhandlingen handlar om hur hoppryttare på hög nivå från fyra länder (Sverige, Holland, Schweiz och Storbritannien) lägger upp träning och matchning av sina hästar. 31 ryttare med sammanlagt 263 hästar förde dagbok hur de genomförde träning, under upp till två säsonger. De olika träningsaktiviteterna var dressyrarbete, longering och tömkörning, uteridning, konditionsträning och hoppträning.
Precis som för galopptränarna fanns här också stora skillnader i träningsupplägg, särskilt när det gällde uteridning och konditionsträning. Ett exempel på skillnaderna var att hos någon ryttare reds hästarna ute i terrängen 47 procent av träningstiden och hos andra bara fem procent.
Cecilia Lönnell undersökte även om hästarna dagligen fick gå i hage. För galopphästarna var det sällsynt med hagvistelse, däremot motionerades de i skrittmaskiner förutom själva galoppträningen. För såväl ridskolehästarna som hopphästarna var hagvistelse vanligt, även om det varierade stort i antal timmar per dag men med en genomsnittstid på knappt 4 timmar.
Hoppstallen i studien hade i genomsnitt liten förlust av träningsdagar, vilket användes som mått på skade- och sjukdomsutfall. För flera ryttare var siffran förlorade träningsdagar bara runt en procent, medan medel för hela gruppen var sex procent och 21 som högst. Vanligaste diagnosgruppen var ortopediska skador inklusive ryggproblem, som stod för drygt hälften av fallen. Näst vanligast var medicinska åkommor och olyckor.
Skador oftast ortopediska
Avhandlingens resultat stöder tidigare studier som visar att ortopediska skador är den viktigaste orsaken till skadeuppehåll och utslagning av hästar. Resultaten stöder också tidigare studier som visar att skaderisken samtidigt varierar mellan olika stall.
Avhandlingen visar för första gången jämförelser mellan skadeutfall inom olika hästdiscipliner. Skadeutfall specifikt för hopphästar och ridskolehästar på besättningsnivå har inte analyserats tidigare. Resultaten i avhandlingen visar också att träning och skötsel skiljer sig mellan olika ryttare och tränare respektive ridskolor.
De tre huvudkomponenterna i träning som kombineras olika mellan stall och mellan grenar är intensitet, frekvens och träningspassens längd. De två sistnämnda ger tillsammans volym.
Resultaten är i överensstämmelse med tidigare häststudier som visat att skadeförekomst påverkas av skillnader i träning och management. Resultaten i galoppstudien överensstämmer också med tidigare undersökningar som visar att rörelseapparaten anpassar sig olika beroende på träningsupplägg. Skelett och brosk behöver längre tid för att anpassa sig till ökad arbetsbelastning än till exempel muskler.
Gradvis träning främjar hållbarhet
För att främja hästens hållbarhet bör alltså träningsuppbyggnaden vara gradvis, och avpassad för den typ av arbete som krävs i olika typer av grenar. Då analys av träningsfaktorer och skador på ridhästsidan är ett nytt område krävs ytterligare forskning för att öka kunskapen om hur skador uppstår och kan förebyggas.
Baserat på resultaten i avhandlingen och andra studier finns dock en rad aspekter att ta i beaktande ur hållbarhetssynpunkt. Det inkluderar ryttaren/tränarens utbildningsnivå och erfarenhet, stegvis upptrappning av träning, träningsinslag som främjar kondition och motsvarar ansträngningsnivån på tävling samt variation. Det gäller både av aktiviteter och kraven på belastning, även kallat periodisering.
Forskningen om hästars hållbarhet har bland annat finansierats av Stiftelsen Hästforskning och den tidigare Djurskyddsmyndigheten (Sverige), World Horse Welfare (England) och internationella ridsportförbundet (FEI) (Schweiz) .
Text: Carin Wrange och forskare/veterinär Cecilia Lönnell, HästSverige 2013-10-18