Myt eller mästare? Islandshästens viktbärande förmåga

– Det här är ju ett område inom häst som vi vet väldigt lite om, inleder Denise Söderroos, doktorand i projektet.

Hur mycket vikt en häst kan bära kallas ofta för dess viktbärande förmåga. Och för att mäta det kan man undersöka hur stor procentsats av sin egen vikt hästen kan bära, innan den når mjölksyratröskeln (när den nås är det bara möjligt för hästen att fortsätta med samma intensitet i ett par minuter).

Men att kunna avläsa hästens signaler på obehag är inte alltid enkelt, då hästar i grunden är skickliga på att dölja både smärta och känslor av obehag. En konsekvens av dess roll som bytesdjur, som därmed har mycket att förlora på att visa sårbarhet.

Islandshästen är dessutom extra speciell i sammanhanget. Det är en relativt liten hästras (ca 140cm hög) som trots sin lilla storlek rids, tränas och tävlas till stor del av fullvuxna män och kvinnor. Unikt på många sätt, eftersom normen gällande övriga hästraser snarare är att ju större människa – desto större häst. En del menar därutöver att det är extra svårt att läsa just Islandshästar, en hästras som under en än större del av historien levt fritt i naturen.

– Men även om hästar utåt kan vara svåra att tyda så ljuger inte deras kroppar, säger doktoranden.

Därför har forskargruppen valt att utvärdera islandshästens viktbärande förmåga genom att utföra praktiska tester på hästarna och mellan varje omgång genomföra fysiologiska tester, som alltså mäter hur hästens kropp hanterar påfrestningarna, i form av mätningar av hjärtfrekvens (puls), plasmalaktat (när hästen får mjölksyra) och muskelenzymer (tecken på muskelnedbrytning).

– På så vis behöver vi inte tolka hästens signaler, utan kroppen talar om för oss hur de påverkas av ansträningarna: svart på vitt, fortsätter Denise Söderroos.

Påverkan av ryggens bredd, kroppsbyggnad och muskelansättning

I ett tidigare forskningsprojekt vid Sveriges lantbruksuniversitet och Hólar University (länk finns här) noterades att bredden på hästens rygg skulle kunna påverka dess viktbärande förmåga. Därför undersöker Denise Söderroos bland annat kopplingen mellan hästens exteriör, det vill säga olika kroppsmått, och hur viktbärande hästarna visar sig vara.

I en tidigare studie drogs slutsatsen att “Det behövs mer forskning kring vilken betydelse hästarnas exteriör (kroppsbyggnad) har för viktbärande förmågan”. Därför undersöker forskargruppen nu hästens viktbärande förmåga utifrån många olika aspekter av dess kroppsbyggnad, vilket du kan se i bilden ovan. Illustration: Denise Söderroos

Testerna tillsammans med islandshästar har genomförts på tre olika sätt för att få fram så tydliga resultat som möjligt:

1. Viktbärande test under arbete med ryttare där hästarna successivt blev belastade med allt tyngre vikter. 16 islandshästar fick först bära 20% av sin kroppsvikt, följt av 25%, 30% och sist hela 35%. För en islandshäst som själv väger 350 kg innebär det att den i sista testet bar på 122,5 kg. Ekipaget fick under varje testomgång tölta på rundbana, en bestämd sträcka och i en viss hastighet. Därefter togs blodprover för att mäta plasmalaktat (för att se om den har nått mjölksyratröskeln) samt tecken på muskelnedbrytning, innan nästa testomgång inleddes med den nya, allt tyngre vikten.– Det här gav oss i forskargruppen massor av information och gjorde det möjligt att göra jämförelser mellan hur mycket hästarna orkade, och deras olika exteriör och kroppsmått, berättar Denise Söderroos.
2.  I det andra testet fick samma 16 islandshästar trava utan ryttare, på en rullmatta, där hastigheten på rullmattan för varje omgång ökade, som ett alternativ till att lägga på mer vikter. På samma sätt som i första arbetstestet togs prover mellan varje testomgång.– … Med hjälp av det här testet ville vi se om det kunde finnas något samband mellan de hästar som orkade bära mycket vikt under ridprovet i test 1, och de som orkade springa i hög hastighet här i test 2. Det här testet handlar egentligen allra mest om att mäta hästarnas kondition, som ett mått på hur vältränade de är.
3. Det tredje testet utfördes med 20 islandshästar i Sverige, på riksanläggningen Wången. Här ville forskargruppen se om det är möjligt att träna upp hästens viktbärande förmåga. För att få svar på det delades hästarna upp i två grupper där 10 hästar tränats med ryttare och 10 hästar gjort samma träning men utan ryttare, båda under ett träningsprogram i 8 veckor.

– Många vill att jag ska kunna ge ett exakt svar med en formel för att räkna ut hur mycket varje häst kan bära. Men det har visat sig att det verkligen inte är så enkelt som en enda faktor som avgör, säger Denise Söderroos och fortsätter:
– Däremot har vi redan nu upptäckt några olika nycklar som verkar göra att en del islandshästar klarar av att bära mer vikt, och det är ju superspännande.

För att säkra att hästarna inte tog skada av testerna fanns en veterinär med på plats, som kände igenom hästarna före och efter testen.

Ny hästkunskap: Faktorer som verkar påverka den viktbärande förmågan

Den första insikten som forskargruppen landat i är att ju bredare bringa hästen har, desto bättre viktbärande förmåga.

– Det vill säga att det är fördelaktigt med hästar som är bredare över bringan (bröstvidden) än de som är smalare, säger Denise Söderroos och visar:

Hur bred är islandshästens bringa (bröstvidd)? Foto: Lisa Chröisty, SLU

Den andra insikten handlar också om hästens exteriör, nämligen att islandshästar vars manke är högre än korset verkar ha bättre viktbärande förmåga än andra.

– Det är ju jättebra att det här faktiskt är egenskaper som man redan aktivt väljer att avla för, tillägger Denise Söderroos.

Men det verkar också vara långt ifrån så enkelt som att någon enstaka egenskap ensam bestämmer hästens viktbärande förmåga.

– Det var något som verkligen förvånade mig, att det kan skilja sig så mycket mellan olika hästar utan att vi riktigt förstår vad det är som skiljer sig mellan individerna: Som kommer från samma ställe, har fått samma träning och som ser rätt lika ut i kroppen – och ändå skiljer sig stort i hur mycket de orkar bära, säger doktorand Denise Söderroos.

En del hästar nådde dessutom aldrig mjölksyratröskeln trots att de bar på den högsta mätta vikten, hela 35% av sin egen kroppsvikt. Något som kan indikera en otrolig styrka.

– Ja, vissa av hästarna verkar klara väldigt mycket – men inte alla, fortsätter hon.

Att använda kunskapen i hästlivet

Så, hur kan de som håller på med hästar applicera den nya kunskapen i vardagen?

Just nu pågår en analys av all data från det tredje testet, där två grupper med islandshästar tränats på olika vis, för att sedan på nytt testa om de olika träningssättet påverkat deras viktbärande förmåga.

– Det är inte jättemånga hästar vi har bedrivit den här forskningen kring, så det behöver göras mer forskning innan vi kan säga något med säkerhet. Men det jag kan säga är nog att man inte ska fästa all vikt vid hur stora de är (mankhöjden), och inte heller tro att kraftiga hästar nödvändigtvis kan bära mer än tunna, då det snarare kan handla om ett högt hull än hög styrka. Och så vill jag såklart skicka med att alltid vara lyhörd för sin häst och hur den påverkas av det arbete den utför tillsammans med sin ryttare.

I framtiden hoppas Denise Söderroos kunna bedriva mer forskning inom området, bredda det till att handla om flera olika hästraser och i den bästa av världar samla tillräckligt mycket ny kunskap för att kunna ta fram en metod att räkna ut hur mycket varje enskild häst kan bära – kanske utifrån faktorer som exteriör och tidigare träning.

”Islandshästarna har verkligen vuxit i mina ögon och jag skulle gärna själv välja islandshäst om jag tar upp mitt eget sportintresse igen. Om jag inte kommer på att jag är för stor då – vill säga”, avslutar Denise Söderroos. Foto: Lisa Chröisty, SLU

Frågor? Kontakta doktorand Denise Söderroos direkt:

• Forskning: Islandshästen i arbete (2015)
• ​Forskning: Ökad ryttarvikt påverkar inte negativt (2020)