Rapporten är finansierad av SLU Future One Health, en tvärvetenskaplig forskningsplattform. Ett stort antal forskare från flera länder har medverkat och rapporten ger en sammanfattning av den vetenskapliga dokumentationen om utvalda KAVM-metoder. Den identifierar dessutom omfattningen av metodernas vetenskapliga underlag och ger utförlig information om kunskapsläget. Rapporten syftar till att höja kunskapsnivån bland djurhälsopersonal, terapeuter, djurägare, försäkringsbolag och myndigheter.
Då djurägare ibland vänder sig till KAVM-terapeuter med sina djur, är det viktigt att Sveriges djurhälsopersonal är informerad om aktuella metoder, dels för att kunna diskutera dessa med djurägaren – men också för att kunna bedöma vad djuret eventuellt behandlats med och hur KAVM-metoder kan interagera med gängse veterinärmedicinska behandlingar.
Lika viktigt som att skydda djur från onödigt lidande, eller behandlingsmetoder utan eller med bristfälligt dokumenterad klinisk effekt, är att utöka behandlingsarsenalen inom konventionell veterinärmedicin. Detta kan vara metoder med vetenskapligt bekräftad verkningsmekanism, eller med visad effekt fast på andra jämförbara djurslag.
Endast metoder med evidens bör användas
Eftersom svensk lagstiftning innebär att djurhälsopersonal enbart bör använda evidensbaserade behandlingsmetoder, d.v.s. de ska arbeta enligt vetenskap och beprövad erfarenhet, finns krav på en vetenskaplig utvärdering av de metoder som skulle kunna bli aktuella att användas i konventionell djursjukvård.
Dessutom kräver några försäkringsbolag, för att ersätta kostnader för vissa rehabiliterande behandlingar, att en veterinär skrivit en rehabiliteringsplan. Detta innebär att veterinärer bör lära sig mer om dessa metoder, en kunskap som idag är relativt begränsad.
Djurskyddslagen reglerar bland annat vad en person som har djur i sin vård har för skyldigheter, t. ex att han eller hon ska anlita veterinär eller annan djurhälsopersonal om djuret behöver en viss typ av vård. En djurägare kan därför bli ansvarig för brott mot djurskyddslagen om han eller hon anlitar en person som inte är veterinär när djuret behöver veterinärvård. Det finns även bestämmelser som innebär ett förbud att utföra vissa åtgärder på djur, oavsett vem som utför dem.
– Förhoppningen är att rapporten ska ge en bas för fortsatt arbete för att gagna djurhälsa och djurvälfärd, avslutar Anna Bergh.
Läs mer i rapporten: Komplementära och alternativa behandlingsmetoder för sport- och sällskapsdjur – en systematisk litteraturöversikt
Källa: SLU
