En av nio ryttare med hjärnskakning riskerar att få bestående besvär om de inte tar skadan på allvar. Hjärnskakning är en hjärnskada som påverkar hjärnans normalfunktion. Den orsakas av ett direkt eller indirekt våld mot huvudet som gör att hjärnan ”skakas om” inne i huvudet.
Kronisk huvudvärk, depression, humörsvängningar, ökad självmordsfrekvens och utveckling av demens, är exempel på allvarliga följder av upprepade hjärnskakningar som inte hanterats på rätt sätt.
Svenska Ridsportförbundet har tagit detta på allvar och ändrat tävlingsreglerna från 2019. Sjukvårdsansvarig i samarbete med överdomare ska kunna hindra ryttare som ramlat av att fortsätta tävlandet om hen tycks vara medicinskt påverkad. En av de drivande krafterna bakom den förändringen är läkaren Margaretha Rödén. Hon är, förutom sitt arbete som ortoped i Sundsvall, även aktiv inom förbundets säkerhetsutskott samt ordförande i fälttävlanskommittén.
Rehabilitering i olika steg
Vid ett seminarium om hjärnskador som arrangerades i mars 2019 i Uppsala berättade Margaretha Rödén hur viktigt det är att ta alla misstänkta hjärnskakningar på största allvar. För ridsporten har hon utvecklat en rehabiliteringstrappa för ryttare som får hjärnskakningar. Den gäller inte enbart tävlingsryttare utan alla vuxna och barn som hanterar eller rider häst. För vuxna kan det i bästa fall behövas sex dagar innan de kan sitta i sadeln igen. För barn behövs det ännu fler dagar av vila då deras hjärna är ännu känsligare och inte fullt utvecklad förrän i 25-årsåldern.
Ridsportens rehabiliteringstrappa bygger vidare på den så kallade ”hjärntrappan” som under flera år har tillämpats inom ishockey och fotboll.
– Inom ishockeyn finns spelare i 20-årsåldern som drabbats av kroniska hjärnskador efter ett antal hjärnskakningar. De har till och med visat sämre allmänt hälsotillstånd än män i 70-årsåldern, sade Margaretha Rödén.
Hon vill gärna se att det inom svensk ridsport även införs krav på ett friskintyg för ryttare som drabbats av en hjärnskakning innan de åter får starta på tävling. Sådant intyg har införts i USA och Kanada.
Hjälmtest visade stora brister
För att skydda sig mot hjärnskakningar är en bra hjälm alltid att rekommendera. Idag finns specialtillverkade hjälmar för många sportgrenar. Men hur bra är just den hjälm du köper för att använda inom ridsport? Hur mycket hjälmen kostar verkar inte vara något mått på hur gott skydd den ger. Det visar tester som försäkringsbolaget Folksam gjorde under 2018. Den dyraste hjälmen visade sig vara den som gav sämst skydd.
-Eftersom skador på huvud och nacke är så vanliga ville vi testa de vanligaste hjälmarna som kan köpas i Sverige tuffare än vad som har gjorts tidigare, berättade Helena Stigson, forskningsledare på Folksam samt även knuten till Chalmers tekniska högskola.
Samtliga femton ridhjälmar testades i fyra olika krocktester varav tre innebar sneda islag. Bara tre hjälmar fick godkända resultat vid krocktesterna och allra bäst var Back on Track EQ3 Lynx i gott sällskap av Back on Track EQ3. Bägge dessa hjälmar är utrustade med en s k MIPS-funktion som ger bättre skydd mot sneda islag. Godkänt fick även Charles Owen Ayr8 Leather Look som dock inte är utrustad med MIPS.
-Vår ambition är förstås att kunna påverka hjälmtillverkarna och även förenkla valet för konsumenterna att köpa en säkrare hjälm, betonade Helena Stigson.
Vid seminariet som arrangerades av SLU, Folksam, Svenska Ridsportförbundets Säkerhetsutskott och Upplands Ridsportförbund, gavs även information om Hippo S, ett säkerhetsprojekt som har bedrivits inom elva uppländska ridklubbar. Syftet var att redovisa alla avvikande händelser som kan inträffa vid ridning och hantering av hästar. Genom att använda en särskild mobilapp skulle klubbarna rapportera in alla incidenter som inträffade från hösten 2017 till våren 2018. Totalt gjordes 150 avvikelserapporter, varav 2 procent ledde till sjukhusvård och 17 procent till lindrigare skador.
Metodiken bakom Hippo S har tidigare använts inom flygvapnet för att rapportera in alla incidenter i syfte att uppnå en nollvision.
Läs mer:
Text: Carin Wrange, redaktör HästSverige
