Olika strategier motverkar inavel

De norska hästraserna fjordhäst, döle, nordland/lyngen och kallblodstravare löper alla risk för ökad inavel. När det gäller döle och nordland/lyngen är populationerna så pass små att de betraktas som hotade arter.

Hanne Fjerdingby Olsen har i en avhandling vid UMB (Universitetet for miljø- og biovitenskap) i Oslo studerat den genetiska variationen inom de norska hästraserna.

Tidigare studier har visat på alarmerande hög inavel hos den nordiska kallblodstravaren. Tecken på inavelsdepression, till exempel nedsatt fertilitet och travprestation, har kunnat ses.

Avhandlingens syfte var främst att ta fram aktuell information om den genetiska variationen hos de norska raserna och se hur stor effekt olika metoder och åtgärder har haft på inavelsgraden.

Optimala bidrag rätt väg

Fjerdingby Olsen ville också utvärdera dagens modell för beräkning av kallblodstravarnas avelsindex, samt testa verktyget ”optimala bidrag” . Det är en selektionsmetod som innebär att man väljer ut avelsdjur inte bara mot bakgrund av deras prestationer/index med mera, utan även tar hänsyn till inavel och inavelsökning. Tillämpas på små populationer där inavel är eller befaras vara ett problem.

I den första studien studerades den genetiska variationen hos döle- och nordland/lyngen-hästar. Inavelskoefficienten uppskattades till ca 12 procent i båda raserna, vilket är samma inavelsgrad som avkomman till två halvsyskon.

Ökad inavel för döle

Forskningen visade att inaveln ökar i döle, medan den sjunker i nordland/lyngen, trots att den sistnämnda har sämre förutsättningar på grund av en liten population. Det kom också fram att inom döle används inavel som en avelsstrategi. Detta kunde inte ses hos nordland/lyngen, det fanns snarare en tendens till att inavel undviks.

Den höga inaveln i döle beror också på selektion, vilket inte har använts lika starkt i nordland/lyngen. Där har man mer fokuserat på att rasen ska överleva. Rekommendationen är att optimala bidrag börjar användas i båda raserna, för att kunna få genetiskt framsteg samtidigt som man får kontroll över inaveln.

I den andra studien gjordes en simulering för att se hur den effektiva populationsstorleken och det genetiska framsteget påverkades om sättet att selektera avelsdjur ändrades inom de små raserna döle, fjordhäst och nordland/lyngen.

Antalet födda föl varierades, liksom hur stor andel av fölen som var efter treårig hingst. Det prövades också att inte använda något urval alls, dvs att alla hingstar var tillgängliga för avel.

Resultatet visade att det behövs minst 200 födda föl per år för att uppnå en effektiv populationsstorlek på minst 100, vilket är den minimigräns som brukar rekommenderas (motsvarar en inavelsökning på 0,5 procent per generation).