Skaderisker vid träning

Högt tempo gav starkare skelett

Studierna av galopphästarna (fullblod) gjordes hos tio tränare i England, och omfattade 200 tvååriga hästar i träning. Galopphästar inleder normalt sin karriär från två års ålder.

Tränarna registrerade daglig träning under tio månader och utöver detta togs blodprover för analys av skelettmarkörer.

– Dessa markörer avspeglar hur hästarnas skelett svarar på den träning de fått. Resultaten tydde på att intensiv träning, i högt tempo, gav ökad bentäthet och alltså bättre styrka i skelettet. Det högre tempot innebar att hästarna under träningen förbereddes på de tempon som de skulle prestera i löp, säger Cecilia Lönnell.

Bland de engelska galopptränarna var det vissa som hade fler förlorade träningsdagar än andra på grund av sjukdom eller skada. När de olika tränarnas upplägg jämfördes sågs stora skillnader i träningsmängd och intensitet.  En majoritet av hästarna ingick också i en större studie, som visade att hästar som tränats i högre tempon hade mindre risk för frakturer.

Studien visade på betydande skillnader i träningsupplägg mellan tränarna, både i volym av träning och intensitet, mätt i galopptempo. Högintensiv galoppträning hade signifikant effekt på skelettbiomarkörerna. Tidigare studier har visat på ökad bentäthet och minskad frakturrisk med högintensiv träning som motsvarar löptempo. Andelen förlorade träningsdagar på grund av sjukdom eller skada på hästarna varierade från 9,2  till 32,6 procent mellan olika tränare.

Ridskolehästarnas skador studerades

För att testa om motsvarande skillnader i skaderisk finns också på ridhästsidan utgick Cecilia Lönnell och forskargruppen vid SLU från försäkringsbolaget Agrias databas över skadade och behandlade hästar. Studien baseras på anmälda skador under åren 1997–2002 för 5 140 hästar, vilket är ungefär hälften av de cirka 10 000 ridskolehästar som fanns under den perioden.

Totalt ingick hästar från 139 ridskolor från hela landet och det var stor variation på hur många skador på hästarna som hade rapporterats. Svenska halvblod var den största enskilda rasgruppen, men totalt var ca 40 raser representerade.

Cecilia Lönnell gjorde även en fältstudie av de ridskolor som hade högst antal skadade och avlivade hästar, och de skolor som hade minst antal. Totalt 19 ridskolor ingick i den fördjupade studien.

– Den jämförelsen visade bland annat att ridskolor i gruppen med minst skador i genomsnitt hade väl utbildad och erfaren personal som gav nya hästar längre tid att vänja sig vid lektionsarbetet, säger Cecilia Lönnell. På dessa ridskolor, som ofta var privatägda, hade hästarna också i genomsnitt en längre betesperiod med vila under sommaren, på minst fyra veckor.

Syftet med den tredje studien i avhandlingen var att få närmare inblick i ridskolor med det högsta och minsta försäkringsuttaget på grund av ortopediska skador. Studien inriktades på stora hästar, oräknat ponnyer. Ponnyer har i tidigare analyser av försäkringsdata haft ett mindre försäkringsuttag än hästar större än 148 cm.

Hoppryttare förde dagbok

Den tredje delen av avhandlingen handlar om hur hoppryttare på hög nivå från fyra länder (Sverige, Holland, Schweiz och Storbritannien) lägger upp träning och matchning av sina hästar. 31 ryttare med sammanlagt 263 hästar förde dagbok hur de genomförde träning, under upp till två säsonger. De olika träningsaktiviteterna var dressyrarbete, longering och tömkörning, uteridning, konditionsträning och hoppträning.

Precis som för galopptränarna fanns här också stora skillnader i träningsupplägg, särskilt när det gällde uteridning och konditionsträning. Ett exempel på skillnaderna var att hos någon ryttare reds hästarna ute i terrängen 47 procent av träningstiden och hos andra bara fem procent.

Cecilia Lönnell undersökte även om hästarna dagligen fick gå i hage. För galopphästarna var det sällsynt med hagvistelse, däremot motionerades de i skrittmaskiner förutom själva galoppträningen. För såväl ridskolehästarna som hopphästarna var hagvistelse vanligt, även om det varierade stort i antal timmar per dag men med en genomsnittstid på knappt 4 timmar.

Hoppstallen i studien hade i genomsnitt liten förlust av träningsdagar, vilket användes som mått på skade- och sjukdomsutfall. För flera ryttare var siffran förlorade träningsdagar bara runt en procent, medan medel för hela gruppen var sex procent och 21 som högst. Vanligaste diagnosgruppen var ortopediska skador inklusive ryggproblem, som stod för drygt hälften av fallen. Näst vanligast var medicinska åkommor och olyckor.

Skador oftast ortopediska

Avhandlingens resultat stöder tidigare studier som visar att ortopediska skador är den viktigaste orsaken till skadeuppehåll och utslagning av hästar. Resultaten stöder också tidigare studier som visar att skaderisken samtidigt varierar mellan olika stall.

Avhandlingen visar för första gången jämförelser mellan skadeutfall inom olika hästdiscipliner. Skadeutfall specifikt för hopphästar och ridskolehästar på besättningsnivå har inte analyserats tidigare. Resultaten i avhandlingen visar också att träning och skötsel skiljer sig mellan olika ryttare och tränare respektive ridskolor.

De tre huvudkomponenterna i träning som kombineras olika mellan stall och mellan grenar är intensitet, frekvens och träningspassens längd. De två sistnämnda ger tillsammans volym.

Resultaten är i överensstämmelse med tidigare häststudier som visat att skadeförekomst påverkas av skillnader i träning och management. Resultaten i galoppstudien överensstämmer också med tidigare undersökningar som visar att rörelseapparaten anpassar sig olika beroende på träningsupplägg. Skelett och brosk behöver längre tid för att anpassa sig till ökad arbetsbelastning än till exempel muskler.

Gradvis träning främjar hållbarhet

För att främja hästens hållbarhet bör alltså träningsuppbyggnaden vara gradvis, och avpassad för den typ av arbete som krävs i olika typer av grenar. Då analys av träningsfaktorer och skador på ridhästsidan är ett nytt område krävs ytterligare forskning för att öka kunskapen om hur skador uppstår och kan förebyggas.

Baserat på resultaten i avhandlingen och andra studier finns dock en rad aspekter att ta i beaktande ur hållbarhetssynpunkt. Det inkluderar ryttaren/tränarens utbildningsnivå och erfarenhet, stegvis upptrappning av träning, träningsinslag som främjar kondition och motsvarar ansträngningsnivån på tävling samt variation. Det gäller både av aktiviteter och kraven på belastning, även kallat periodisering.

Forskningen om hästars hållbarhet har bland annat finansierats av Stiftelsen Hästforskning och den tidigare Djurskyddsmyndigheten (Sverige),  World Horse Welfare (England) och internationella ridsportförbundet (FEI) (Schweiz) .

Text: Carin Wrange och forskare/veterinär Cecilia Lönnell, HästSverige 2013-10-18 

• Vill du läsa studien i sin helhet? Klicka här: Yard differences in training, management and orthopedic injury in showjumping, riding school, and thoroughbred race horses