Det ridskolesystem som idag existerar i Sverige växte fram under åren efter andra världskriget. Försvarsmakten hade börjat moderniseras och hästens roll fick en allt mindre betydelse. En statlig utredning tillsattes för att undersöka hur armén skulle kunna ha tillgång till utbildade hästar, utan att behöva ha dem i egen regi.
Ett slags fodervärdssystem föreslogs – ackordhästsystemet. Armén skulle helt enkelt låna ut hästar till privatpersoner och ridskolor. Utredarna menade att ridsporten skulle bli en folksport och stöttas med hjälp av totalisatorpengarna från trav och galopp.
Ridsporten blev en folksport
Vidare föreslogs bildandet av en organisation för de som var ridsportintresserade. Ridfrämjandet bildades strax efter andra världskriget år 1948. Det var den tredje ridsportsorganisationen som inrättades i Sverige. De två tidigare var Svenska Ridsportens Centralförbund (SRC) som grundades redan 1912 i samband med Olympiska spelen i Stockholm och Svenska Lantliga Ryttarföreningarnas Centralförbund (SLRC) som bildades 1928.
Organisationerna hade delvis skilda syften och målgrupper. Medan SRC och SLRC var mer inriktade på tävlingsverksamhet grundandes Ridfrämjandet med syfte att värna om den Svenska Varmblodiga hästen genom att etablera ridsporten som folksport. På så vis kunde Ridfrämjandet stödja och utveckla användningen av den varmblodiga hästen för att landet skulle ha en ”erforderlig reserv” av utbildade hästar i händelse av krig.
Statliga bidrag gav fler ridskolor
Under ridskolornas framväxt från andra halvan av 1900-talet fram till idag, kom statliga bidrag att medföra att såväl ridhus kunde byggas som att ridlektioner subventionerades. Offentligt stöd skiljer svensk ridsport och ridskolornas verksamhet från ridsport i många andra länder. De nybildade ridskolorna etablerade skötarsystem som byggde på att unga (oftast flickor) tjänade som hästskötare. Omvårdnadsfostran (omsorgen om hästen) kom att stå i centrum för ridskolornas verksamhet till skillnad från många andra idrotter där tävlingsfostran istället var rådande. I samband med att allt fler kvinnor och barn sökte sig till ridsporten förändrades hästarnas status, idéer om formell respektive informell utbildning och lärande samt ridskoleverksamhetens omfattning.
När allt fler ridskolor kom att etableras växte också behovet av kunskap. De ridande behövde utbildas och i början av 60-talet började organisationen Ridfrämjandet att producera utbildningsmaterial. I takt med att ridskolornas fokus på barnaktiviteter ökade, växte även behovet av material för barn och Ulla Ståhlbergs böcker kom att bli tongivande för den teoretiska undervisningen.
Förändrad pedagogik över tid
Verksamheten i ridskolorna har delvis påverkats utifrån förändringen av vilka som kom att bli deltagare. Kommandon av militär karaktär är fortfarande vanliga under en ridlektion, men mer lekfull verksamhet har inletts för de yngsta barnen. Ungdomsledarna kom att bli viktiga för förmedlingen av hästkunskap. Socialiseringsprocesserna bygger på att yngre barn lär sig av äldre barn – ett system liknande det som de unga rekryterna upplevde under den militära tiden. Särskilda kurser upprättades för att utbilda unga till att bli ledare i föreningsverksamhet samt hur man sköter hästar och stall.
Sammantaget har ridsporten över tid följt ett allmänt mönster inom idrotten – barnifiering – där idrottsklubbar och aktörer inom den kommersiella idrottssektorn alltmer erbjuder aktiviteter för yngre barn. Barnifiering och feminisering är begrepp som kan kopplas till förändringar gällande status för hästar, vem som var ansvarig för aktiviteterna, idéer om formell och informell utbildning och lärande, och vad verksamheten omfattades av.
Den engelska artikeln The Emergence of the Swedish Horse-Riding School from the Mid-Twentieth Century
Källa: Gabriella Torell Palmquist, Dr/PhD Sport Science, Huvudlärare Pedagogik, Ridskolan Strömsholm och Karlstad Universitet. 2022-03-31
Forskningen är finansierad av Stiftelsen Hästforskning
