I forskningsprojektet undersöktes hur prestationen verkligen påverkas, vilka risker som finns och hur stora de är. Det undersöktes även om det finns markörer för bra och dåliga barfotahovar och om några av dessa skulle kunna användas i fält för att, på individnivå, bedöma sannolikheten att en häst klarar barfotakörning bra.
– Det här projektet är viktigt inte bara ur ett kortsiktigt djurskyddsperspektiv utan också för det långsiktiga avelsarbetet. Kan vi låta hästar tävla barfota kan det ge svensk travhästavel fördel, eftersom det indirekt kan leda till en population med slitstarka hovar, säger Anna Jansson.
De hästar som ingick i grupp B och S valdes noga ut och kriterierna bestämdes tillsammans med professionella travtränare. Kravet för att få ingå i grupp B var att hästen skulle ha gjort minst åtta starter i sitt liv, att den någon gång under sin karriär hade tävlat barfota bak tre gånger inom 31 dagar och att den inte hade galopperat eller blivit diskad i den sista av dessa tre starter.
För att ingå i grupp S gällde också att hästen skulle ha minst åtta starter och att den kunde ha tävlat barfota bak vid enstaka tillfällen, men det måste ha varit minst 45 dagar mellan.
Utöver detta användes bara hästar i grupp S som tränaren eller ägaren kunde bekräfta att det glesa barfotatävlandet berodde på att hovarna inte tålde barfotakörning.
Tävlingsdatabas från Svensk Travsport
För att utvärdera hur prestationen påverkades användes Svensk Travsports tävlingsdatabas under perioden november 2013 till december 2015, då barfotakörning var tillåtet året runt.
I den identifierades 76 932 starter från 5 247 hästar, som kunde användas för analys av tidsnoteringar samt drygt 111 000 starter från 6 423 hästar som kunde användas för att beräkna risken för galopp och diskvalificering.
I datasetet som användes för tidsanalysen var det vanligast att hästarna startade fullt skodda (45 procent av alla starter) och näst vanligast att de var helt barfota (32 procent). Tredje vanligast var barfota fram (18 procent) och ganska ovanligt var barfota bak (5 procent).
– Det visar att det var mycket vanligt att tävla barfota, åtminstone på två hovar, säger Anna Jansson.
Projektet visade också att prestationen förbättras markant när hästarna tävlar barfota men också att det är förknippat med en ökad risk för galopp och diskvalificering. Att tävla barfota sänker kilometertiden med 0.7 sekunder (jämfört med skodd runt om), vilket kan ha enorm betydelse för placering i ett lopp.
– Att tävla barfota ökar risken för galopp och diskvalificering med 15-35 procent över alla årstider. Att sko bakhovarna, men inte fram, förbättrar prestationen med cirka 0.3 sekunder per kilometer, jämfört med skodd runt om, utan att det medför några risker, säger Anna Jansson.
– Studien bekräftar därmed det som många tränare upplever, att det är bakhovarna som är den svaga länken.
När projektet gick vidare till att identifiera biologiska markörer hos B och S fokuserades därför mätningarna på bakhovarna.
Hovväggens bildning startar i kronranden och för att förstå om det finns grundläggande skillnader i den processen mellan B- och S-hästar togs prover från kronranden från avlivade hästar (av annan anledning än gjorda studie).
Studien visade att genuttrycket skiljer sig mellan B och S och att immunsystemet och keratiniseringsprocessen (att väggen blir hård) skiljer mellan dessa hästar. Att det finns skillnader i keratiniseringsprocessen stöddes också av skillnader i innehållet av aminosyran arginin i verkbitar. Arginin är en viktig aminosyra i keratinet och påverkar keratinets egenskaper.
– Våra analyser visar också att en hög kopparhalt i verkbitar kan vara en indikator på hovar som inte lämpar sig för barfotakörning, säger Anna Jansson.
I projektet undersöktes också hur den yttre och inre anatomin såg ut hos B- och S-hästar. Resultaten visade att hovens yttre anatomi skiljer sig åt och att hovväggarna var brantare hos B än hos S. Även på mikroskopisk nivå verkar det finnas skillnader mellan B och S, där S-hästar hade mer vågiga lameller.
– I ett delprojekt i fält undersökte vi också om mätningar på sulan med en infraröd kamera kunde upptäcka skillnader mellan S och B. Den metoden verkar lovande och behöver utvärderas vidare, säger Anna Jansson.
