Hästbetesmarker var lika artrika som nötbetesmarker. Det fanns en stor variation av växtarter, men det var ingen skillnad i kärlväxtfloran mellan häst- och nötbetesmarker. Betesmarker som låg nära varandra geografiskt hade ett större överlapp av arter än marker som låg långt ifrån varandra.
Betestryck och mängden tramp påverkade också vilka arter som växte i betesmarken. I marker som var hårt betade fanns det till exempel mer groblad och revsmörblomma än i svagt betade marker. I marker med lågt betestryck växte mer mossa och arter såsom ljung och liten blåklocka.
Hästar orsakade mycket mer gnagskador på träd än nötkreatur. Hästarna gnagde mest på lövträd som rönn, alm och lönn. Det fanns ett tydligt samband mellan betestryck och mängden trampskador i betesmarkerna.
Mängden trampskador verkade vara lägre i nötbeteshagarna än i hästhagarna vilket kan bero på att betestrycket tenderade att vara lägre i nöthagarna än i hästhagarna. Det fanns inget samband mellan mängden gödsel och betestryck.
Hela betesytan utnyttjades
Hästarna rörde sig över betesmarkens hela yta (ca 7 ha) i stort sett varje dygn. Sträckan som de förflyttade sig var i genomsnitt 12,3 km. De längsta sträckorna tillryggalades under skymnings- respektive gryningstimmarna. Större delen av hagen betades, men vissa områden föredrogs framför andra. Torrare, gräsdominerade områden betades oftast.
Av den observerade tiden mellan kl. 06.00 och 22.00, ägnades ca 30 procent åt att beta (motsvarar drygt 5 timmar), nästan 50 procent åt att vila (huvudsakligen stå svans mot svans med en annan häst), ca 10 procent åt att stå (främst kortare pauser mellan olika betesperioder), medan lika lång tid, dvs ca 10 procent, ägnades åt att förflytta sig i gångarten skritt.
GPS-registrering på hästarna
Fyra häst- och fyra nötbetesmarker jämfördes i studien. På markerna undersöktes artrikedom av växter, trampskador, gödselansamlingar samt gnagskador på träd. En av hästbetesmarkerna studerades mer ingående. Vegetationen karterades med hjälp av GPS (Global Positioning System). Två av hästarna försågs med GPS-halsband, och under 3 dygn (kl. 06-22) utfördes även beteendestudier på dessa hästar.
Genom att kombinera beteendestudierna med GPS-registreringarna samt vegetationskarteringen, fick forskarna en noggrann positionering av hästarna och deras direkta omgivning samtidigt som hästarnas beteende registrerades. På så sätt kunde man följa hästarnas rörelsemönster, uppehållstid och preferens för olika områden, till exempel val av viloplats, typ av vegetation, trädförekomst, närhet till vatten och så vidare.
Värdefulla träd bör skyddas
Hästar fungerar bra som betesdjur på naturbetesmarker och hästbetesmarker är lika artrika som nötbetesmarker. För att undvika gnagskador av häst på värdefulla lövträd som till exempel gamla askar och ekar bör man stängsla ifrån träden. Hårt betade marker har mer trampskador än svagt betade marker och det är viktigt att ha ett lagom betestryck, både i häst- och nötbeteshagar.
Hästar har särskilda preferenser när det gäller val av viloplats, och vissa markområden blir hårdare belastade när det gäller trampskador. För att undvika stora trampskador kan till exempel saltsten och vatten placeras en bit ifrån varandra och långt från insläppet. Tänk dock på att avståndet mellan vatten och salt inte blir för långt, så att ranglåga individer riskerar att dricka för lite vatten i förhållande till sitt saltintag.
Hästar gör också större och mer samlade gödselrator än nötkreatur. Detta påverkar floran och skapar områden med gödselgynnade arter vilket skulle kunna motverkas med sambete med något annat djurslag. Sammanfattningsvis kan man säga att hästen är en bra naturvårdare på naturbetesmarker och att hästbete har en positiv effekt på biologisk mångfald.
Ansvarig författare: Stiftelsen Hästforskning, 2014-06-23. Forskningsprojekt: Hästen som naturvårdare. Ansvarig forskare: Carina Palmgren Karlsson, år 2008
