Huvudets position påverkade hästens rörelser
De olika huvud- och halspositionerna som användes under försöket kan grovt delas in på två olika sätt, de med höga huvudpositioner (2, 3, 5) resp låga (4, 6). Det fanns ett signifikant inflytande från huvud- och halsposition på länd- och bröstryggens rörelsemönster. Positioner med högt huvud gav en sänkning av thorakalryggen och en höjning av ländryggen. Lägre positioner gav den motsatta effekten. Höga positioner gav generellt en begränsning av rörelseomfånget i kotkropparna framför allt i ländryggen. Låga positioner gav motsatt effekt.
Nackvinkeln tycks inte påverka rörelsemönstret i nämnvärd utsträckning. Dessa effekter sågs både med och utan ryttare. Dessa fynd stämmer i stort överens med den bild ryttare och tränare har av formens betydelse för ryggmotoriken möjligen med undantag för den extrema så kallad rollkur-positionen (Pos. 4 i försöket) som även den gav ett ökat rörelseomfång i böjning/sträckning av ryggen. Ur ett medicinskt perspektiv i samband med till exempel rehabilitering av rygglidanden är detta viktig kunskap.
Oväntad effekt på framdelen
Framdelen höjdes vid de låga positionerna vilket kanske inte är det en ryttare eller tränare skulle förvänta sig. Detta fynd kan dels bero på att hästen de facto lyfter sin framdel med den muskelförbindelse som finns mellan bogblad och kropp och/eller rätar ut armbågs- och bogledsvinkel i större utsträckning. Det kan också vara en effekt av att tornutskotten som är något bakåtvinklade reses upp när nackbandet drar dem framåt i samband med sänkning av halsen.
Resultaten visade att vid lättridning var belastningen störst på det diagonala benpar som ryttaren satt ned på och inom denna diagonalen förflyttades viktsfördelningen mot bakbenen. Detta är av vikt vid bedömning av hästens svagheter samt i samband med diagnostik av problem med rörelseapparaten. Att det visade sig vara signifikant skillnad på den totala kraften och vikten vid lättridning på vänster resp. höger diagonal samt även skillnad på vikten mellan diagonalerna vid nedsittning visade på en oliksidighet hos ekipagen trots att de bedömts som kliniskt utan anmärkning. Att denna skillnad var mer uttalad i pos. 2 än i 6 talar starkt för att det är en ryttarinducerad oliksidighet eftersom ryttaren utövar ett relativt sett större inflytande på hästen i denna position. En intressant frågeställning för framtiden är naturligtvis hur denna oliksidighet utvecklats från början, från hästen eller från ryttaren?
Nytt ljus över begreppet samling
Vid jämförelse mellan domarbedömning av samlingsgraden i två olika sekvenser (pos. 2 resp passage) och ett antal mått från film och kraftmätning bekräftades och förkastades flera klassiska beskrivningar av begreppet samling. En viktsförskjutning skedde till bakbenen och bakdelen sänktes relativt framdelen. Bägge dessa saker är klassiska beskrivningar av samling, men framför allt viktförskjutningen tål att diskuteras då den inte motsvaras av en ökad maxbelastning, sannolikt beroende på lägre hastighet och längre stegtid.
Är det då rätt att säga att vi ökar belastningen på bakbenen vid samling? Ja i form av relativ fördelning mellan fram och bak men inte i form av maximala belastningar. En annat klassikt påstående är att takten skall bibehållas vid ökad grad av samling, så skedde helt klart inte i detta försök.
När det gäller kraften så förflyttades vikten till framdelen i de låga positionerna och till bakbenen i den extremt höga positionen. Det tycks vara den hävarm som huvud-hals utgör som är avgörande för viktsfördelningen mellan fram och bakben. Det är intressant att konstatera att pos. 5 som trots det extrema läget, som inte var komfortabelt eller helt accepterat av hästarna ändå åstadkom denna viktsförskjutning.
