Bakgrund
Kvarka är en anmälningspliktig och mycket smittsam övre luftvägssjukdom som orsakas av bakterien Streptococcus equi subspecies equi (S.equi). Sjukdomen drabbar hästdjur.
En häst som insjuknar i kvarka får feber, svullna lymfknutor på huvudet och halsen och tjockt varigt näsflöde. Lymfknutorna omvandlas ofta till bölder och spricker. Sjukdomen smittar vid kontakt mellan hästar men även vid kontakt med smittat material såsom vattenhinkar, gemensamma vattenkärl i hagar, grimskaft och boxinredning. Dessutom kan människor sprida smitta inom och mellan stall via händer och kläder efter kontakt med infekterade hästar.
Ett kvarkautbrott kan pågå i många veckor och orsakar förutom lidandet för hästarna ofta ekonomiska konsekvenser på grund av att träning, tävlingar och ridlektioner måste ställas in. För att bekräfta diagnosen kvarka tas prover för att odla fram kvarkabakterien (S. equi).
Det kan dock vara svårt att bekräfta diagnosen och därför kan upp till 40 procent av misstänkta kvarkafall vara negativa via bakteriologisk odling – trots att hästen med stor trolighet bär på bakterien.
Det kan leda till ett kliniskt dilemma huruvida utbrottet verkligen är kvarka.
Ny forskning – i fyra delar
Vilken typ av streptokockbakterie som orsakar ett sjukdomsutbrott är av betydelse för vilka åtgärder som ska sättas in, till exempel isolering av enskilda hästar, stall och hela anläggningar. S. zooepidemicus kan finnas även hos friska hästar men orsaka övre luftvägssjukdom om hästens immunförsvar är nedsatt av någon anledning. Till skillnad från S. equi, kan denna bakterie även orsaka infektioner i andra organ hos hästar som sårinfektioner, ledinfektioner och infektioner i livmodern. Dessutom kan S. zooepidemicus orsaka infektioner hos andra djurarter och i sällsynta fall även hos människor.
Susanne Lindahls doktorsavhandling från SLU och SVA bygger på fyra delstudier.
I den första studien utvärderades olika provtagningsmaterial och olika sätt att ta prover från luftvägarna hos misstänkta kvarkahästar. Proverna analyserades via traditionella odlingsmetoder och med real-tids PCR (analys för påvisande av bakteriens DNA).
Kvarka (S. equi) kunde bekräftas hos upp till 90 procent av sjuka hästar. Att kunna säkerställa kvarkadiagnosen minskar risken för smittspridning både inom ett stall och till andra stall.
– Genom den nya diagnostiken kan vi snabbare och säkrare avgöra om en häst har kvarka. Att kunna fastställa kvarkadiagnosen är viktigt för både hästen och hästägaren och för att kunna sätta in rätt åtgärder för att förhindra smittspridning, säger Susanne Lindahl.
Delstudie två och tre: Med sekvensering av specifik gen
I den andra delstudien analyserades S. equi-stammar från svenska kvarkautbrott genom sekvensering av en specifik gen, seM, för att undersöka släktskapet mellan stammar från olika utbrott. Att utreda släktskap mellan stammar av S. equi är värdefullt för att övervaka kvarkaläget i Sverige och omvärlden.
Den tredje delstudien beskriver ett utbrott av kvarkaliknande sjukdom i en grupp hästar där S. equi inte kunde påvisas utan utbrottet var orsakat av en specifik typ av S. zooepidemicus, ST-24. Det är sannolikt att vissa stammar av S. zooepidemicus kan vara primärt sjukdomsorsakande i luftvägarna hos hästar.
Infektioner hos människor med S. zooepidemicus är ovanligt men när det förekommer orsakar det ofta allvarliga sjukdomar som blodförgiftning, hjärnhinneinflammation, njursjukdom och ledinfektioner. S. zooepidemicus kan finnas hos både friska och sjuka hästar och har visats kunna smitta från hästar till människor.
Kan smitta även människor
I delstudie fyra undersöktes släktskapet mellan S. zooepidemicus-stammar som isolerats från tre personer i Finland som under 2011 blev allvarligt sjuka efter kontakt med hästar. I två av fallen var den sjukdomsorsakande stammen av S. zooepidemicus (ST-10) identisk med en stam som isolerades från en frisk häst tillhörande en av patienterna. Den tredje patienten insjuknade med en stam av S. zooepidemicus (ST-209) som isolerats från ett stort utbrott av luftvägssjukdom hos hästar på Island år 2010.
Doktorandprojektet finansierades med bidrag från Formas och Stiftelsen Hästforskning.
Text: Tf statsveterinär Gittan Gröndahl, SVA. Senast uppdaterad 2022-02-11
Läsa mer?
