Halt eller ohalt vid longering?

När en häst longeras på volt rör den sig annorlunda jämnfört med hur den rör sig rakt framåt. Det förändrade rörelsemönstret har betydelse för att kunna avgöra om hästen har en hälta eller inte vid longering.

Vid en hältutredning bedöms symmetrin i hästens rörelser och veterinären avgör när en asymmetri är tillräckligt stor för att hästen ska anses vara halt.

Ibland anses hästen ohalt på rakt spår men vid olika provokationstester som till exempel longering blir en asymmetri tydlig. Flera studier har visat att veterinärerna inte alltid är överens om vilket ben hästen är halt på.

Forskning visar att bedömning av hästars rörelsemönster varierar mellan olika veterinärer. Foto: Johan Bergström

En forskningsstudie vid SLU och University of London har undersökt hur en grupp hästveterinärer bedömer hälta hos hästar som longeras på volt.

Syftet med studien var att ta reda på hur stor överensstämmelsen respektive variationen var mellan mer eller mindre erfarna hästveterinärers bedömning av halta och ohalta hästars rörelsemönster på volt.

I studien deltog 86 hästveterinärer i en webbaserad undersökning där de fick bedöma filmade hästars rörelsemönster när de longerades i trav.

Deltagarna fick via webb studera 60 stycken filmer (varav 10 upprepades) av 23 hästar som longerades i höger och/eller vänster varv.

Varje film kunde ses ett valfritt antal gånger innan den skulle bedömas. Enkäten utformades så att varje ben bedömdes på en skala 0 till 5 och därefter ställdes frågan:
Vilket ben ska börja utredas vid en eventuell hältutredning? Deltagaren skulle då välja det mest halta benet eller den primära hältan om flera ben ansågs halta, vilket förklarades i instruktionen till enkäten.

Stor variation mellan olika veterinärer

Spridningen i bedömningen av vilket ben som skulle börja utredas varierade mycket mellan de olika filmerna. De hästpraktiserande veterinärerna med inriktning ortopedi svarade mer rätt än övriga.

Studien visar att bedömningen av hästars rörelsemönster vid longering är svårt. När friska hästar longeras blir huvud- och bäckenrörelsen naturligt asymmetrisk till en grad som skulle klassats som en hälta om den setts på rakt spår.
Man måste alltså ta hänsyn till denna “voltasymmetri” när man bedömer hältor vid longering.

Svårt bedömma hälta vid longering

Vid en hältutredning bedöms symmetrin i hästens rörelser och veterinären avgör när en asymmetri är tillräckligt stor för att anses kliniskt signifikant, det vill säga hälta. Ibland anses hästen ohalt på rakt spår men vid olika provokationstester som till exempel longering blir en asymmetri tydlig.

Hästens förändrade rörelsemönster vid longering måste tolkas på rätt sätt. Foto: Carin Wrange

Flera studier har visat att veterinärerna inte alltid är överens om vilket ben hästen är halt på. I en studie från USA visade Keegan et al. (2010) att vid lindriga frambenshältor på rakt spår var överensstämmelsen mellan erfarna veterinärers bedömningar ca 66 procent om hästen var halt eller ej och för bakbenshältor var resultatet ca 58 procent.

Det betyder att om 10 veterinärer bedömer samma häst kommer 6 att tycka att den är halt och 4 att den inte är det eller halt på ett annat ben. Vetskapen om att hästen till exempel har bedövats påverkar också bedömningen vilket Arkell et al. (2006) visade i en studie och i den verkliga hältutredningssituationen borde denna påverkan kunna vara ännu större när både djurägare och veterinären kan ha en önskan att hästen ska vara mindre halt efter en bedövning eller behandling. Motsvarande studie hur veterinärer bedömer hältor hos hästar som longeras saknas.

Bedömningen av hästars rörelsemönster vid longering är alltså svårt, vilket studien Rater agreement of visual lameness assessment in horses during lungeing vid SLU och University of London visar.

När friska hästar longeras blir huvud- och bäckenrörelsen naturligt asymmetrisk till en grad som skulle klassats som en hälta om den setts på rakt spår. Man måste ta hänsyn till denna “voltasymmetri” när man bedömer hältor vid longering.

Vem ser vad hos hästen?

Syftet med studien var att ta reda på hur stor överensstämmelsen respektive variationen var mellan mer eller mindre erfarna hästveterinärers bedömning av halta och ohalta hästars rörelsemönster på volt.
I studien deltog 86 hästveterinärer i en webbaserad undersökning där de fick bedöma filmade hästars rörelsemönster när de longerades i trav.

För att nå ut till ett stort antal deltagare utformades undersökningen som en webbaserad enkät. Totalt ingick 60 stycken filmer (varav 10 upprepades) av 23 hästar som longerades i höger och/eller vänster varv.

Varje film kunde ses ett valfritt antal gånger innan den skulle bedömas. Enkäten utformades så att varje ben bedömdes på en skala 0 till 5 och därefter ställdes frågan:
Vilket ben skulle du börja utreda vid en eventuell hältutredning? Deltagaren skulle då välja det mest halta benet eller den primära hältan om flera ben ansågs halta, vilket förklarades i instruktionen till enkäten.

För att få en bild av om konsensus rådde mellan de olika bedömarna användes Fleiss’ och Cohens kappa (κ). Fleiss’ kappa är en metod för att analysera tillförlitligheten mellan olika bedömare som kan användas för ett obegränsat antal bedömare till skillnad från Cohens kappa som endast jämför två stycken bedömare.

Vid full samstämmighet är κ = 1 och om ingen samstämmighet utöver slumpen råder är κ = 0. Den bedömning av överensstämmelsen mellan deltagarna som användes var κ < 0,3 för dålig, 0,3-0,5 för acceptabel, 0,51-0,8 för bra och > 0,8 för mycket bra överensstämmelse.

Stor variation mellan deltagande veterinärer

Totalt svarade 86 veterinärer på enkäten varav 43 st var erfarna hästpraktiserande veterinärer med inriktning ortopedi som inkluderades i denna studie.
Spridningen i bedömningen av vilket ben som skulle börja utredas varierade mycket mellan de olika filmerna. Överensstämmelsen mellan erfarna hästveterinärers subjektiva bedömning av hältor när hästar travar på volt var acceptabel (κ 0,38) för erfarna och dålig (κ 0,25) för mindre erfarna. För de filmer där majoriteten tyckte att hästen var bakbenshalt var överensstämmelsen mycket dålig (κ 0,11) och ännu sämre för de ohalta hästarna (κ 0,08).

Detta är i linje med tidigare studier på rakt spår där bakbenshältor har visat sig mycket svårare att bedöma. Orsaken till detta kan vara att hästen använder huvudet och halsen som en hävarm för att avlasta det onda frambenet och huvudets rörelse är en bra indikator på en frambenshälta.

Rörelseutslaget är mycket större för huvudet jämfört med motsvarande rörelse för korset vid en bakbenshälta vilket gör frambenshältan lättare att se.
När veterinärna bedömde samma film två gånger var överensstämmelsen endast acceptabel (κ 0,57).

Voltspåret förändrar rörelsemönster

Bedömningen av hästars rörelsemönster vid longering är svårt, som tidigare nämnts. När friska hästar longeras blir huvud- och bäckenrörelsen naturligt asymmetrisk till en grad som skulle klassats som en hälta om den setts på rakt spår.

Man måste ta hänsyn till denna “voltasymmetri” när man bedömer hältor vid longering. Om voltasymmetrin och hältan är på olika ben kan hästen röra sig alltför symmetriskt för att en hälta ska kunna observeras i ena varvet men när voltasymmetrin och hältan sammanfaller blir en hälta på det aktuella benet tydlig när man byter varv. Man kan dock inte förvänta sig att friska hästar rör sig likadant i de två varven då många hästar visar en tydlig sidighet.

Kompensatoriska hältmekanismer, dvs att hästen kan avlasta ett halt bakben genom att föra huvudet upp och ned vilket kan misstas som en frambenshälta, förekommer även vid longering. Även dessa asymmetrier måste man ta hänsyn till när man bedömer halta hästar på böjt spår.

I studien ingick åtta filmer på hästar där hältan var inducerade. Tre hästar hade en inducerad frambenshälta och 74 procent av de 86 deltagande veterinärerna bedömde hältan korrekt. För fem hästar med inducerad bakbenshälta var motsvarande siffra 37 procent, dvs endast något bättre än slumpen (25 procent). Däremot hade nästan lika stor andel 33 procent valt den kompensatoriska frambenshältan vilket visar att detta kan vara ett mycket stort problem i praktiken.

Ökad kunskap om halta och ohalta hästars rörelsemönster på volt kan ge en bättre överensstämmelse mellan veterinärers bedömning av hältor. Objektiv rörelseanalys kan vara ett viktigt hjälpmedel när lindriga rörelsestörningar eller komplicerade hältor ska utredas.

Studier om hälta hos häst

Här får du veta mest om studier av hästars hälta, bland annat vid longering:

Rater agreement of visual lameness assessment in horses during lungeing - Marie Hammarberg, Agneta Egenvall och Marie Rhodin, SLU samt Thilo Pfau, University of London.

Arkell, M., R. M. Archer, et al. (2006). "Evidence of bias affecting the interpretation of the results of local anaesthetic nerve blocks when assessing lameness in horses." Veterinary Record 159(11): 346-9.

Keegan KG, Dent EV, Wilson DA, Janicek J, Kramer J, Lacarrubba A, Walsh DM, Cassells MW, Esther TM, Schiltz P, Frees KE, Wilhite CL, Clark JM, Pollitt CC, Shaw R, Norris T.(2010). Repeatability of subjective evaluation of lameness in horses. Equine veterinary Journal. Mar;42(2):92-7

Rhodin M., Roepstorff L., Pfau T., Egenvall A., (2013) Influence of lunging on head and pelvic movement asymmetry and compensatory effects in horses with induced lameness. Vet. J. 198 Suppl , e39–45.