Forskning: Strålsäkerhet vid ultraljud av hästar med scintigrafi

Scintigrafi är en av många viktiga verktyg för att undersöka skadade hästar – t.ex med en misstänkt skelettskada. Hästen ges då radioaktivt ämne undersökningen, vilket väcker frågan: Hur mycket radioaktiv strålning avger hästen efter undersökning? Och kan detta vara skadligt för de människor som hanterar hästen efter att undersökningen är klar?

Foto: Jessica Johansson

Scintigrafi kan vara ett viktigt verktyg om t.ex. en skelettskada misstänks hos hästen. Foto: Jessica Johansson

Bakgrund

Scintigrafi är en mycket känslig bilddiagnostisk undersökningsmetod som bland annat används för att upptäckta skelettskador hos hästar. Ett radioaktivt ämne injiceras i blodet och tas upp i till exempel skelettet, sedan tas bilder med en så kallad gammakamera som detekterar de gammastrålar som det radioaktiva ämnet avger. Med scintigrafi kan förändringar upptäckas tidigare än med andra metoder. Men, användningen av radioaktivt material ställer krav på rutiner för att minimera djurhälsopersonalens exponering för strålning.

Ett forskningsteam vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) har undersökt hur mycket strålning som hästar avger efter en scintigrafisk undersökning.

Då hästarna ofta reser långa sträckor för denna typ av undersökning finns det önskemål om att slutföra utredningarna och nå en diagnos så snart som möjligt efter scintigrafin så att patienten kan skrivas ut och påbörja sin hemresa.

Det är därför vanligt att en uppföljande röntgen- eller ultraljudsundersökning görs redan dagen efter scintigrafin.

Hur höga är nivåerna av strålning från hästen?

I studien undersöktes om strålningsnivåerna var tillräckligt låga för att uppföljande undersökningar med ultraljud skulle kunna genomföras dagen efter scintigrafin.

Mängden strålning mättes från hästens hud på huvud, armbåge, rygg, mage, knäled och vid anus, direkt efter undersökningen och 24 timmar efter att den radioaktiva isotopen hade injicerats.

Resultaten visade att strålningsnivåerna efter ett dygn hade minskat till nivåer som var lägre än de lagstadgade exponeringsgränserna för personalen.

Strålningsnivåerna som uppmättes i hästarnas anala region var lägre än i de andra regionerna, vilket är viktigt då flera vanliga ultraljudsundersökningar hos hästar görs rektalt.

Forskarna kunde också identifiera regioner där strålningsnivåerna var högre vilket är viktig information för att kunna sätta in korrekta skyddsåtgärder.

Med framtida minimal risk för djurhälsopersonal

Sammanfattningsvis har studien bidragit med kunskap som gör det möjligt att skräddarsy strålsäkerhetsrutiner för arbetsflödet vid en hästklinik, så att ett värdefullt diagnostiskt test kan används med minimal risk för personalen.

Läsa mer?