Profiler i HästSverige

Peter Lundström

Peter Lundström

Peter Lundström gick sin första banbyggarkurs redan som tonåring. Idag, vid 52 års ålder är han en etablerad internationell banbyggare. Nu drömmer han om att få bygga de riktigt stora mästerskapen som OS och VM.

Texten om Peter Lundström publicerades som Månadens profil på HästSverige februari 2015. Redigerad och uppdaterad 2021-01-04

 

peter-lundstrom-banbyggare-hasthoppning-fotocarinwrange

Peter Lundström från Enköping började bygga hoppbanor i unga år. Idag är han en av de främsta i Sverige.

– Det var främst Sylve Söderstrand som inspirerade mig att börja bygga hoppbanor. Han var då ridskolechef för Enköpings ridklubb och föreslog att vi skulle ha några lokala banbyggare i klubben. Jag var en av klubbens hoppryttare och tyckte det där med banbygge verkade spännande. Det var så det började, jag hade inte ens körkort när jag gick första kursen.

Sylve Söderstrand, som tidigare var förbundskapten för svenska hopplandslaget, har haft stor betydelse för Peters hästliv. Till en början som tränare när Peter ännu var aktiv ryttare och nu på senare år som bollplank under olika internationella tävlingar där Peter har haft  uppdrag som banbyggare.

Bygger stora tävlingar i banhoppning

Peter bygger som ensam banbyggare Gothenburg Horse Show sedan 2017. Det är idag endast världscupfinaler och stora mästerskap som han inte får bygga.
– Även hoppningarna i Globen har jag haft äran att få bygga under många år, och när tävlingarna 2014 flyttades till Friends arena fick jag bygga även där. Arrangörerna för SIHS har alltid visat förtroende för mig vilket jag uppskattar.

 

Det var främst Sylve Söderstrand som inspirerade mig att börja bygga hoppbanor

Uppdragen som banbyggare vid olika tävlingar är ingenting man kan ansöka om. Det gäller att visa sin skicklighet och därmed bli utvald av olika arrangörer. För Peter innebär banbyggandet ungefär ett halvtidsarbete och i det jobbet spenderar han många timmar framför datorn i hemmet utanför Enköping.

Peter var en av de första banbyggarna som skissade sina banor via dataprogram, idag är det standard inom sporten, även om vissa äldre banbyggare fortfarande gör banskisser med papper och penna.

Prioriterar anläggningar med bra underlag och hindermaterial

Numera bygger han ungefär lika mycket internationellt som nationellt och tackar främst ja till de anläggningar där han vet att förutsättningarna är bra vad gäller underlag och hindermaterial.
– När jag får uppdrag från en ny arrangör vill jag veta måtten på banan, vilket underlag de har, var publiken sitter, om det är mediabevakning och hur eventuella kameror är placerade och så vidare. Jag börjar alltid med klassens grundomgång och därefter gör jag omhoppningsbanan. Om den inte känns bra, väljer jag att göra om skissen för grundomgången.

peter-lundstrom-banbyggare-hasthoppning-goteborg-fotocarinwrange

Innan starten för varje klass är det många detaljer som behöver kontrolleras på banan.

Uppgiften som banbyggare på ett stort meeting kräver engagemang och flexibilitet. Även om banorna är ritade i förväg är det oftast något som behöver förändras på plats. Det är en ständigt pågående process och ända fram till någon timme innan start kan banan korrigeras. Ofta är det TV-team på plats som kräver att få se den slutliga banskissen före ryttarna.

Peter måste ta hänsyn till många faktorer utöver hästar och ryttare. Sponsorerna har oftast egna designade hinder och de ska finnas väl synliga för såväl publik på plats som TV-tittarna. Nere på banan måste TV-teamet kunna jobba med  handkameror samtidigt som de inte får störa ritterna.

banskiss-banhoppning-tavling-peter-lundstrom-fotocarinwrange

Peter Lundström var en av de första banbyggarna som gör sina skisser på dator.

Peter tycker att mycket har förändrats inom banhoppningen de senaste 30-40 åren. Hästarna har blivit bättre och mer känsliga, ryttarna mer tekniskt skickliga och hinderna är inte längre så stora och massiva som förr. Hur gör han då för att inte bara få felfria ritter i klassen?

– Dagens hinder är byggda med färre bommar som är lättare att riva. I högre klasser bygger vi också in optiska effekter som hästarna kan reagera litet olika på. För att kunna rida de här klasserna krävs dessutom att ryttarna verkligen rider framåt och får bra galopp i sina hästar. Trots allt tycker jag att hoppsporten har blivit säkrare än tidigare.

Vill gärna ha respons från ryttarna

När klassen startar brukar Peter alltid befinna sig i närheten av domarna uppe på läktaren. Under de tre första ekipagen i klassen har han chansen att i dialog med domarna justera den uppmätta maxtiden. Efter det kan han inte ändra på något.
– För mig som banbyggare är det värdefullt när ryttare ger respons efter sina ritter, och de gör vissa också. Jag har lärt känna många av ryttarna under mina år i sporten.

Hur kommunikativa ryttarna är, beror dock på tävlingens betydelse. Peter har kunnat konstatera att när klassen gäller mycket prispengar eller en åtråvärd mästerskapstitel så har ryttarna ett annat fokus. Det syns redan när de går banan innan start menar han.

bezzie-madden-USA-hoppryttare-varldscup-fotocarinwrange

Hoppryttaren Beezie Madden från USA hoppar hästen Simon vid tävlingar på Scandinavium i Göteborg.

Hästar och ridsport har alltid funnits i Peters liv. Han är ett av fyra barn i familjen Lundström i Enköping. Samtliga har brinnande intresse för hästar och ridning.

Hoppning har alltid varit sporten för dem och de har tävlat flitigt sedan unga år. Alla fyra har tävlat upp till svår klass och oftast på hästar som familjen fött upp själva. Pappa Pelle och mamma Barbro har förstås varit oerhört viktiga för barnens möjligheter att satsa fullt ut.

Idag är det storasyster Helena som är flitigast på tävlingsbanan, medan Tina lägger mer tid på att träna andra än att tävla själv. Alla utom Anders har dessutom licens som banbyggare, plus att Tina och Helena även är utbildade tränare i hoppning.

Vill behålla känslan att rida mot ett hinder

Peter rider och hoppar fortfarande regelbundet, men tävlar inte längre. Tillsammans med sin fru Caroline har han köpt hästgården Rekasta, strax utanför Enköping. Gården ägdes tidigare av Sylve Söderstrand. På Rekasta finns goda möjligheter till såväl träning som tävling för både hoppning och dressyr.

– Det känns inte viktigt längre att tävla, men däremot är det bra att regelbundet hoppa en häst, även om hinderna är låga. För mig som banbyggare är det bra att behålla känslan för att rida mot hinder. Det har jag nytta av i jobbet som banbyggare, konstaterar Peter.

Peter-lundstrom-banbyggare-fotoprivat

Peter Lundström hoppar gärna hinder på lägre nivå för att behålla känslan. Foto: Privat

Fem frågor till Peter Lundström: 

  1. Vilken typ av hinder har hästar svårast att hoppa?
    Kanske egentligen inte svårast för hästen men många svenska ekipage är riktigt dåliga på vattengravar.
  2. Vilket är ditt roligaste minne som banbyggare?
    Top ten finalen i Stockholm 2013; 10 av världens bästa ryttare gjorde upp i en hoppning som blev riktigt bra sport. Ett oförglömligt minne är också när Angelica vann världscup deltävlingen i Göteborg för några år sedan; jag var assisterande banbyggare och under hoppningarna sitter vi ringside. Hoppningen blev riktigt spännande med fantastisk sport som slutade med hemmaseger och ett fullsatt Scandinavium som stod upp…
  3. Du var assisterande banbyggare för EM i Göteborg 2017 och EM i Rotterdam 2019. Vilka var dina tankar kring de uppdragen?
    Det var otroligt utmanande och lärorikt att vara med på denna yttersta nivå som ett EM är. Att se ryttarna lägga i en växel till jämfört med en t ex världscuptävling är inspirerande och otroligt imponerande.
  4. Hur gör du för att hitta inspiration i ditt banbyggande?
    Från bra ridning i allmänhet – kan vara att se på träningar, hoppningar på TV och i verkligheten. Men framförallt att jobba ihop med andra banbyggare på bra tävlingar utomlands.
  5. Vilken tävling drömmer du mest om att få bygga?
    Först att bygga mer internationellt och på längre sikt att få bygga ett stort mästerskap.

Texten om Peter Lundström publicerades som Månadens profil på HästSverige februari 2015. Redigerad och uppdaterad 2021-01-04

Text och foto: Carin Wrange, redaktör HästSverige