Hästens rygg (Så fungerar hästryggen)

Ryggen utgör förbindelsen mellan hästens framdel och bakdel. Den måste både vara stabil och bära upp kroppen (och eventuellt en ryttare!) och samtidigt rörlig för att kunna överföra den framåtdrivande kraften från bakdelen till framdelen.

Ryggen består av många olika komponenter, skelett, muskler, ligament och nerver, som alla är nödvändiga för ryggens normala funktion.

Skelett

Hästens ryggrad består av 7 halskotor, 18 bröstkotor, 5 eller 6 ländkotor, 5 korskotor (som är sammanvuxna till ett korsben) samt mellan 15 och 21 svanskotor. Mellan kotorna finns disker, men dessa är av lite annan karaktär än hos till exempel människa och hund.

Varje kota har flera olika utskott, till exempel ledutskott som utgör ledytorna mellan kotorna, dessa kallas facettleder, samt tornutskott som pekar uppåt (dessa är som längst där de formar manken). Till tornutskotten fäster både ligament och muskler och deras funktion är att förmedla kraften från muskler till kotkroppen.

Åt sidorna finns tvärutskott, som är korta och ledar mot revbenen på bröstkotorna, medan de är betydligt längre och plattare på ländkotorna, där det inte finns några revben. Se bilder på skelettdelar i ryggen.

Muskler

Det finns många olika muskler av varierande längd och med olika funktion längs ryggraden. Ryggens största muskel är Longissimus dorsi som löper på båda sidor om ryggraden, hela vägen från den nedre delen av halsen till korsbenet. Detta är en mycket kraftfull muskel som dels sträcker ryggen (ryggen sänks) och dels böjer ryggraden i sidled (när bara ena sidans muskel dras ihop). För att höja ryggen, ”skjuta rygg”, krävs aktivering av hästens bukmuskler. Nära ryggraden sitter många mindre muskler som fram för allt stabiliserar ryggen och inte bidrar så mycket till ryggens rörelser.

Ligament

De ligament som finns i ryggen har alla en stabiliserande funktion och begränsar rörligheten. Det finns både korta ligament, mellan kotor eller tornutskott, och långa. Allra längst är det kraftiga och elastiska ligamentum nuchae, som går ända från skallen till de främsta bröstkotorna, och som bär upp huvud och hals. Detta ligament övergår sedan i ett mindre elastiskt ligament som löper ovanpå tornutskotten ända bak till korset. I bäckenregionen finns flera kraftiga ligament som förbinder korsbenet med bäckenbenet, till exempel kring den så kallade ileosacralleden (”korsleden”).

Nerver

Genom kotorna löper ryggmärgen och mellan kotorna löper nerver ut som försörjer olika delar av kroppen. Binder ihop fram- och bakdel Ryggen utgör förbindelsen mellan hästens framdel och bakdel. Den måste både vara stabil och bära upp kroppen (och eventuellt en ryttare!) och samtidigt rörlig för att kunna överföra den framåtdrivande kraften från bakdelen till framdelen. Även huvudets och halsens rörelser påverkar ryggens rörelser.

Rörelser i hästens rygg

Rörligheten är olika i olika delar av ryggen. Ryggens rörelser varierar också mellan olika gångarter.

Hästens rygg rör sig på tre sätt:

Böjning och sträckning (”uppåt-nedåt”). Störst rörlighet vad avser böjning och sträckning finns i övergången mellan länd och kors.

Sidoböjning. Störst rörlighet i sidled finns i främre bröstryggen (ungefär där ryttaren sitter). I den bakre delen av bröstryggen och i länden finns mycket lite rörlighet i sidled.

Rotation runt ryggradens längdaxel. Ryggen rör sig i tre plan. Rörligheten är olika i olika delar av ryggen, revbenen hämmar denna rörelse. Ryggens rörelser varierar också mellan olika gångarter.

Hästens ryggrörelser i olika gångarter

Hästryggen rör sig på olika sätt i olika gångarter. Om hästen har problem i en viss del av ryggen eller i en viss gångart kan man ha nytta av kunskapen om ryggens rörelser, till exempel när det gäller att komponera ett lämpligt träningsprogram.

Skritt: När hästen skrittar är rotation är den dominerande rörelsen, framför allt i främre bröstryggen. Aktiviteten i den stora ryggmuskeln är som minst, vilket ger en stor rörelse i ryggen.

Trav: När hästen travar är den stora ryggmuskeln är mycket aktiv för att stabilisera ryggen, vilket minskar rörelsen. Den rörelse som finns är framför allt i sidled.

Galopp: Galopp är den gångart där ryggen har störst rörlighet avseende böjning och sträckning, framför allt i övergången länd – kors.

Text: Karin Roethlisberger-Holm, veterinär och forskare vid SLU 2014-01-29. Reviderad 2017-06-14.