Vad är hästavel?

Hästavel är att målmedvetet förändra hästraserna i en viss riktning genom att para de hästar som har de bästa anlagen för det man vill förändra. Saknas målsättning för rasen handlar det inte om avel utan endast om förökning.

Hästavel ska helst resultera i bättre anlag. Den här hästen är avlad för bra gångarter. Foto: Carin Wrange

Om vi väljer att avla på de bästa hästarna kommer nästa generation att bli bättre än föräldragenerationen. De förändringar som fås genom avel har stor betydelse eftersom de byggs på för varje generation. Detta har gjort det möjligt att raserna har utvecklats och blivit så olika. Dagens avelsåtgärder inverkar därför på framtidens hästgenerationer!

Varför hästavel?

Det finns många anledningar till att bedriva hästavel. Kanske vill man förbättra hästarnas prestation, exteriör, hälsa eller temperament. Att hästen är frisk, hållbar och presterar bra har stor ekonomisk betydelse för hästägaren.

Att en häst har bra temperament, är lättlärd och samarbetsvillig är dessutom mycket viktigt ur arbetssynpunkt. Det är mycket trevligare att arbeta med en häst som har de rätta förutsättningarna för det som förväntas av den!

Bra hästar som hävdar sig väl både på den inhemska och utländska marknaden har ekonomisk betydelse för såväl uppfödare som landet i helhet.

Arvet finns i kromosomerna

Alla individer är uppbyggda av celler. I cellkärnan finns kromosomerna som bär individens arvsanlag, de så kallade generna. Kromosomerna innehåller cirka 30 000 gener.

Generna är ”receptet” som bestämmer hur hästen ska utvecklas och vilka egenskaper den ska få. Man vet idag hur kromosomerna ser ut och forskning pågår för att ta reda på genernas funktion.

Hästen har 32 kromosompar. I varje par kommer en kromosom från hingsten och den andra från stoet. Fölet får alltså hälften av sina anlag från fadern och hälften från modern.

Släktskap

Hälften av hästens gener kommer från stoet och hälften från hingsten. Då är släktskapet med far och mor 50 procent. För varje led halveras släktskapet. Det ger perspektiv på uttryck som stofamilj och hingstlinje som brukar användas i avelssammanhang.

En hingstlinje är alla hingstar i rakt nedstigande led från en viss hingst. Motsvarande gäller för ston och stofamilj.

Inavel ger inga framsteg

Parning mellan besläktade individer ger inavel. Inavel ökar risken för ärftliga defekter och försämrar fruktsamhet, tillväxt, livskraft och prestation. Ju mer inavlad en häst är desto större är risken för negativa effekter.

Linjeavel är ett annat namn för inavel. Linjeavel har använts inom hästaveln för att säkerställa att vissa anlag förs vidare till nästa generation. Idag finns andra metoder för att avgöra vilka hästar som har bra anlag.

Inavel innebär inget nyskapande. Det återskapar bara något man redan har och på köpet ökar risken för sjukdomar. Inavelsgrad Inavelsgraden är ett mått på hur nära släkt föräldrarna är. Ju närmare släkt föräldrarna är desto högre blir fölets inavelsgrad.

Ärftlig variation förutsättning för avel

Alla hästar är olika och variationen vi ser mellan hästar beror på olika saker. Dels finns det en ärftlig variation mellan djuren som beror på arvsanlagen. Dels finns det en miljövariation som kan bero uppfödningsförhållande, träning, domare, väder etc.

Ärftlig variation är en förutsättning för att vi ska kunna bedriva avel och arvbarhet beskriver hur stor del av den totala variationen som beror på arvet. Arvbarheten hjälper oss att förutsäga hur mycket av föräldrarnas överlägsenhet som kan förväntas gå i arv till avkomman.

Vad är avel?

Alla individer är uppbyggda av celler. I cellkärnan finns kromosomerna som bär individens arvsanlag, de så kallade generna. Kromosomerna innehåller cirka 30 000 gener.

Generna är ”receptet” som bestämmer hur hästen ska utvecklas och vilka egenskaper den ska få. Man vet idag hur kromosomerna ser ut och forskning pågår för att ta reda på genernas funktion.

Hästen har 32 kromosompar. I varje par kommer en kromosom från hingsten och den andra från stoet. Fölet får alltså hälften av sina anlag från fadern och hälften från modern.

Släktskap

Hälften av hästens gener kommer från stoet och hälften från hingsten. Då är släktskapet med far och mor 50 procent. För varje led halveras släktskapet. Det ger perspektiv på uttryck som stofamilj och hingstlinje som brukar användas i avelssammanhang.

En hingstlinje är alla hingstar i rakt nedstigande led från en viss hingst. Motsvarande gäller för ston och stofamilj. Två individer från olika stofamiljer kan alltså vara närmare släkt än två individer från samma stofamilj till exempel om de är avkommor efter samma hingst.

Inavel

Parning mellan besläktade individer ger inavel. Inavel ökar risken för ärftliga defekter och försämrar fruktsamhet, tillväxt, livskraft och prestation. Ju mer inavlad en häst är desto större är risken för negativa effekter. Linjeavel är ett annat namn för inavel. Linjeavel har använts inom hästaveln för att säkerställa att vissa anlag förs vidare till nästa generation.

Idag finns andra metoder för att avgöra vilka hästar som har bra anlag. Inavel innebär inget nyskapande. Det återskapar bara något man redan har och på köpet ökar risken för sjukdomar.

Inavelsgrad Inavelsgraden är ett mått på hur nära släkt föräldrarna är. Ju närmare släkt föräldrarna är desto högre blir fölets inavelsgrad. Inavelsgraden för en avkomma beräknas som hälften av släktskapet mellan föräldrarna. Halvsyskon är 25 procent släkt. Om två halvsyskon paras blir därför fölets inavelsgrad 12,5 procent. Det är alldeles för högt. Inavelsgraden bör inte överstiga 5 procent.

En bra tumregel är att samma häst inte ska förekomma två gånger närmare än i det tredje generationsledet i stamtavlan.

Ärftliga på olika sätt

De flesta egenskaper är ärftliga – men på olika sätt och olika mycket! Egenskaper kan vara kvalitativa, kvantitativa eller så kallade tröskelegenskaper. Kvalitativa egenskaper beror ofta på en gen och påverkas inte av omgivande miljö.

Man kan se distinkta klasser, till exempel färg, blodtyp och vissa genetiska defekter. För dessa egenskaper är det ganska lätt att fastställa vilka gener hästen har. De kvantitativa egenskaperna beror på många gener och de påverkas av miljön. De kan ha en obegränsad variation, till exempel prestation, exteriör, mankhöjd och fertilitet. Det är svårt att fastställa vilka gener hästen har för de här egenskaperna.

Många egenskaper som vi är intresserade av i hästaveln är kvantitativa. Tröskelegenskaper är en form av kvantitativa egenskaper. Men de kan bara mätas som ”antingen-eller-egenskaper”, till exempel sjuk eller inte sjuk.

Nedärvning av kvalitativa egenskaper

En gen kan finnas i olika varianter. I det enklaste fallet finns det två varianter, till exempel A och a. Om båda kromosomerna har samma variant, ”AA” eller ”aa”, säger man att individen är homozygot för egenskapen i fråga (homo=lika). Samma genvariant har då nedärvts från både fadern och modern. Är det olika, ”Aa”, är individen heterozygot (hetero=olika). Då har olika genvarianter nedärvts från fadern och modern. I många fall blir resultaten av heterozygoten (”Aa”) ett mellanting av ”AA” och ”aa”

I andra fall är den heterozygota individen helt lik den ena av homozygoterna, till exempel ser individen med ”Aa” likadan ut som ”AA”. Då säger man att det ”A” är fullständigt dominant över ”a” och att ”a” är recessivt.

Genetiska defekter

En del genetiska defekter bestäms av förändrade varianter av enstaka gener. Två exempel på sjukdomar som beror på en enda gen och nedärvs reccessivt är SCID (Severe Combined Immunodeficiency) och OLWS (Overo Lethal White Syndrome).

SCID förekommer hos araber och drabbade föl har allvarliga brister i immunförsvaret och dör till följd av infektioner inom ett halvår.

Föl som föds med OLWS har ett outvecklat tarmsystem och dör inom något dygn i kolik. OLWS är starkt kopplad till en typ av skäckfärg och de drabbade fölen är helvita. Eftersom anlagen för båda dessa defekter är recessiva kan friska hästar vara bärare av anlaget. Idag finns dock ett gentest för SCID och OLWS som ger svar på om hästen är bärare av anlaget och det finns då möjlighet att undvika att använda dessa hästar i avel.

Vad säger lagen om genetiska defekter?

Hästar som nedärver anlag som medför lidande för avkomman eller negativt påverkar avkommans naturliga beteende får inte användas i avel. Sedan 2008 är det dock tillåtet att använda bärare av sådana anlag i avel om den andra hästen är testad negativ som bärare för samma anlag. Sådana parningar leder inte till avkommor som har defekten, men anlaget kommer att fortsätta att spridas i populationen. Läs mer hur ärftliga fel bedöms enligt lagen.

Nedärvning av kvantitativa egenskaper

De flesta egenskaper vi bedriver avel för hos våra hästar beror på både arvsanlaget och miljön, det vill säga, kvantitativ nedärvning. Till exempel en hästs resultat på travbanan är inte enbart beroende av vilka arvsanlag hästen har utan också miljöfaktorer såsom träning, utfodring och ryttare.

För egenskaper som beror på många gener och miljön går det inte att fastställa vilka gener hästar har. Då använder man sig av begrepp som arvbarhet och genetiska samband.

Arvbarhet

Alla hästar är olika och variationen vi ser mellan hästar beror på olika saker. Dels finns det en ärftlig variation mellan djuren som beror på arvsanlagen. Dels finns det en miljövariation som kan bero uppfödningsförhållande, träning, domare, väder etc.

Ärftlig variation är en förutsättning för att vi ska kunna bedriva avel och arvbarhet beskriver hur stor del av den totala variationen som beror på arvet. Arvbarheten hjälper oss att förutsäga hur mycket av föräldrarnas överlägsenhet som kan förväntas gå i arv till avkomman.

Arvbarhet - några exempel

För att kunna bedriva avel för en egenskap vill vi att arvbarheten ska vara så hög som möjligt. Arvbarheten varierar mellan 0 (beror bara på miljön) och 1 (beror bara på arvet). Mankhöjd har ofta hög arvbarhet, det vill säga, den påverkas inte så mycket av miljön. Egenskaper som påverkas mycket av miljön är alltså svårare att avla för.

En låg arvbarhet behöver däremot inte betyda att den ärftliga variationen är liten – utan att miljövariationen är stor! Man kan minska miljövariationen, och därmed öka arvbarheten, genom att till exempel bedöma hästen flera gånger för att undvika att hästen bara har en ”dålig dag” och genom att utforma bedömningar på samma sätt på varje bedömningsplats (till exempel samma sorts hinderbommar vid löshoppning).

Genetiska samband

Egenskaper kan följas åt i nedärvningen. Det kan bero på att generna sitter nära varandra på kromosomen eller att en gen är inblandad i flera egenskaper. Det betyder att om vi avlar för en egenskap kommer också den andra egenskapen att påverkas. Genetiska samband varierar mellan -1 och +1.

Om sambandet är 1 är det genetiskt samma egenskaper och om sambandet är 0 är egenskaperna helt oberoende av varandra. I gynnsamma fall förbättras två önskvärda egenskaper men i ogynnsamma fall kan det vara så att om vi avlar för att förbättra en egenskap så kan en annan samtidigt försämras.