Skaderisker varierar mellan stall och olika träning

Att sport- och andra ridhästar håller för träning och tävling är viktigt för såväl djurskyddet som för djurens ägare. En avhandling vid SLU om träning och hästhållning, visar att skaderisken skiljer sig mellan olika stall, både vad gäller galopp-, ridskole- och hopphästar.

Ortopediska skador är den vanligaste orsaken till att hästar blir halta och i vissa fall måste avlivas. Skador i rörelseapparaten anses bland annat bero på bristfällig exteriör, utfodring och uppfödning. Betydelsen av träning och hästhållning har man tidigare inte inkluderat i forskning om hållbarhet på ridhästsidan.

Hur olika träning och skötsel påverkar hållbarhet har studerats i en avhandling vid SLU. Foto: Julio Rodriquez

Veterinär Cecilia Lönnell har, i en veterinärmedicinsk avhandling vid SLU, studerat skillnader i skaderisk mellan olika stall och hur träning och skötsel kan påverka hållbarheten. Studierna grundas på tidigare utländsk forskning om galopphästars skador och träning, som nu förts över också på ridhästsidan.

Avhandlingen har gjorts inom ramen för ett pågående forskningsprojekt vid SLU som även omfattar betydelsen av olika underlag för framför allt hopphästar, och ett forskningsprojekt i England om galopphästträning.

 I SLU-projektet ingår också forskare från Holland, Schweiz, Storbritannien och USA, både inom biomekanik och epidemiologi.

Hästen anpassar sig mellan olika upplägg

– En viktig bakgrund till våra studier är att hästarnas rörelseapparat anpassar sig olika beroende på träningsupplägg. Vad många inte tänker på är att skelett och brosk behöver längre tid för att anpassa sig till ändrad belastning än till exempel muskler och hjärta, säger Cecilia Lönnell. 

En stor mängd data har samlats in och bearbetats från de olika grupperna av hästar: 43 373 träningsdagar för galopphästarna, 39 262 träningar för hopphästar och försäkringsdata från 139 svenska ridskolor med över 5000 hästar. Analyserna visar att det är stor variation inom de studerade grupperna hur hästarna tränas och hanteras samt hur ofta de skadas och i vissa fall måste avlivas.  Resultaten visar också på skillnader i skadebild mellan de olika grenarna.

Högt tempo gav starkare skelett

Studierna av galopphästarna (fullblod) gjordes hos tio tränare i England, och omfattade 200 tvååriga hästar i träning. Galopphästar inleder normalt sin karriär från två års ålder.

Tränarna registrerade daglig träning under tio månader och utöver detta togs blodprover för analys av skelettmarkörer.

– Dessa markörer avspeglar hur hästarnas skelett svarar på den träning de fått. Resultaten tydde på att intensiv träning, i högt tempo, gav ökad bentäthet och alltså bättre styrka i skelettet. Det högre tempot innebar att hästarna under träningen förbereddes på de tempon som de skulle prestera i löp, säger Cecilia Lönnell.

Galopphästar som tränats i höga tempon löper mindre risk för frakturer. Foto: Stefan Olsson

Bland de engelska galopptränarna var det vissa som hade fler förlorade träningsdagar än andra på grund av sjukdom eller skada. När de olika tränarnas upplägg jämfördes sågs stora skillnader i träningsmängd och intensitet.  En majoritet av hästarna ingick också i en större studie, som visade att hästar som tränats i högre tempon hade mindre risk för frakturer.

Ridskolehästarnas skador studerades

För att testa om motsvarande skillnader i skaderisk finns också på ridhästsidan utgick Cecilia Lönnell och forskargruppen vid SLU från försäkringsbolaget Agrias databas över skadade och behandlade hästar. Studien baseras på anmälda skador under åren 1997–2002 för 5 140 hästar, vilket är ungefär hälften av de cirka 10 000 ridskolehästar som fanns under den perioden.

Totalt ingick hästar från 139 ridskolor från hela landet och det var stor variation på hur många skador på hästarna som hade rapporterats.

Cecilia Lönnell gjorde även en fältstudie av de ridskolor som hade högst antal skadade och avlivade hästar, och de skolor som hade minst antal. Totalt 19 ridskolor ingick i den fördjupade studien.

– Den jämförelsen visade bland annat att ridskolor i gruppen med minst skador i genomsnitt hade väl utbildad och erfaren personal som gav nya hästar längre tid att vänja sig vid lektionsarbetet, säger Cecilia Lönnell. På dessa ridskolor, som ofta var privatägda, hade hästarna också i genomsnitt en längre betesperiod med vila under sommaren, på minst fyra veckor.

Hoppryttare förde dagbok

Den tredje delen av avhandlingen handlar om hur hoppryttare på hög nivå från fyra länder (Sverige, Holland, Schweiz och Storbritannien) lägger upp träning och matchning av sina hästar. 31 ryttare med sammanlagt 263 hästar förde dagbok hur de genomförde träning, under upp till två säsonger. De olika träningsaktiviteterna var dressyrarbete, longering och tömkörning, uteridning, konditionsträning och hoppträning.

Precis som för galopptränarna fanns här också stora skillnader i träningsupplägg, särskilt när det gällde uteridning och konditionsträning. Ett exempel på skillnaderna var att hos någon ryttare reds hästarna ute i terrängen 47 procent av träningstiden och hos andra bara fem procent.

Cecilia Lönnell undersökte även om hästarna dagligen fick gå i hage. För galopphästarna var det sällsynt med hagvistelse, däremot motionerades de i skrittmaskiner förutom själva galoppträningen. För såväl ridskolehästarna som hopphästarna var hagvistelse vanligt, även om det varierade stort i antal timmar per dag.

Forskningen om hästars hållbarhet har bland annat finansierats av Stiftelsen Hästforskning och den tidigare Djurskyddsmyndigheten (Sverige),  World Horse Welfare (England) och internationella ridsportförbundet (FEI) (Schweiz) .

Veterinär Cecilia Lönnell, institutionen för kliniska vetenskaper,SLU, avhandling Yard differences in training management and orthopaedic injury In showjumping, riding school, and thoroughbred race horses.

Träningsupplägg påverkar hållbarhet

Hållbarhet är en stor fråga inom hästvärlden. Ortopediska skador är den vanligaste orsaken till utslagning av hästar. Bristfällig exteriör, utfodring och uppfödningsförhållanden är bland de faktorer som anses kunna påverka hållbarheten negativt.

Men de senaste decennierna har forskning inom veterinärmedicinsk epidemiologi alltmer inriktats på att identifiera andra riskfaktorer, som till exempel hur hästen tränas. Epidemiologi är enkelt uttryckt läran om sjukdomsmönster och vad som orsakar dem. Syftet med epidemiologiska studier är alltså i förlängningen att förebygga skador eller sjukdom.

Studier inom galoppsporten har visat att t ex underlag och existerande lindriga skador är viktiga riskfaktorer för allvarliga skador i löp. Men forskarna har också kunnat konstatera att skaderisken varierar mellan olika träningsupplägg och mellan olika träningsstall. Det finns hittills få motsvarande studier på ridhästsidan. Inom lantbruket har epidemiologiska studier på t ex mjölkkor och får visat att det finns skillnader på gårdsnivå som påverkar djurhälsan.

Syftet med studierna i Cecilia Lönnells avhandling vid SLU var därför att kartlägga skillnader i träningsupplägg, skötselfaktorer och skaderisken mellan olika stall inom områdena galopp, ridskola och banhoppning. Kombinationen av tre olika hästtyper I materialet gav möjligheter till jämförelser mellan olika hästdiscipliner som knappast gjorts tidigare. Dessutom mättes hur skelettet svarar på olika träningsupplägg hos tvååriga galopphästar.

Träningsupplägg hos galopptränare

Studierna i avhandlingen började med en kartläggning av träningsupplägg för galopphästar i England. Tio galopptränare deltog, med från början nära 200 tvååriga fullblodshästar. De registrerade daglig träning under tio månader, motsvarande en hel säsong. Totalt analyserades 43 373 träningsdagar. Dessutom togs blodprover på hästarna för analys av skelettmarkörer, som avspeglade hur hästarnas skelett svarade på den träning de fått.

Studien visade på betydande skillnader i träningsupplägg mellan tränarna, både i volym av träning och intensitet, mätt i galopptempo. Högintensiv galoppträning hade signifikant effekt på skelettbiomarkörerna. Tidigare studier har visat på ökad bentäthet och minskad frakturrisk med högintensiv träning som motsvarar löptempo. Andelen förlorade träningsdagar på grund av sjukdom eller skada på hästarna varierade från 9,2  till 32,6 procent mellan olika tränare.

Skador hos ridskolehästar

I nästa studie överfördes fokus på ridhästsidan i Sverige, genom att analysera försäkringsdata för ridskolehästar. Försäkringsbolaget AGRIAs databas användes för att jämföra skadeutfall mellan ridskolor åren 1997-2002. Studien baserades på data om 5140 hästar, eller omkring hälften av Sveriges ca 10 000 ridskolehästar.

Svenska halvblod var den största enskilda rasgruppen, men totalt var ca 40 raser representerade. Medan ridskolehästar i genomsnitt hade något mer försäkringsuttag än genomsnittshästen, så var variationen stor mellan de 139 ridskolor som ingick i undersökningen. I genomsnitt hade ridskolorna 1116 försäkringsfall räknat på 10 000 hästår för veterinärvård av ortopediska skador.

Syftet med den tredje studien i avhandlingen var att få närmare inblick i ridskolor med det högsta och minsta försäkringsuttaget på grund av ortopediska skador. Studien inriktades på stora hästar, oräknat ponnyer. Ponnyer har i tidigare analyser av försäkringsdata haft ett mindre försäkringsuttag än hästar större än 148 cm.

139 ridskolor deltog i studien

Till studien valdes 20 ridskolor av de 139 i den första försäkringsstudien, 19 deltog sedan. De med lågt försäkringsuttag hade i snitt 192 försäkringsfall (veterinärvård) per 10 000 hästår, jämfört med 1116 för genomsnittsridskolan och 3396 för ridskolorna med högst uttag. Ridskolorna besöktes på plats och besvarade en omfattande enkät om olika strategier.

Den visade att ridskolorna med lågt försäkringsuttag, indirekt ett mått på lite skador, i högre grad hade en mer erfaren ridskolechef och mer välutbildade chefsinstruktörer. Ridskolorna med litet försäkringsuttag hade också i högre grad invänjningsperioder på minst elva veckor för nya hästar, innan de sattes in i full lektionsverksamhet, och minst fyra veckors sommarbete. Ridskolorna med lågt försäkringsuttag var oftare privata än föreningsdrivna, och större, räknat i antal stora hästar.

Hoppryttare på hög nivå förde dagbok

Avslutningsvis kartlades träning och skadeutfall hos hopphästar hos ryttare på professionell nivå, på motsvarande sätt som i den första studien av galopphästar.  et var ett internationellt samarbetsprojekt med ryttare i Sverige, Schweiz, Storbritannien och Holland.

Totalt analyserades data från 31 ryttare med 263 hästar, alla europiska sporthästar, med sammanlagt 39 262 träningsdagar. Ryttarna registrerade dagligen hästarnas arbete. De olika aktiviteterna var markarbete, longering, uteridning, hoppträning, konditionsträning i galopp, konditionsträning med klättring i backe och tävling. Som för galopptränarna var det stora skillnader mellan ryttarna i deras träningsupplägg, både i volym och val av aktivitet. Ryttarna gjorde i medel mellan 4.6 och 6.2 träningspass i veckan. Ett exempel på skillnader i upplägg var andelen uteridning. Det varierade beroende på ryttare från fem till 47 procent av den totala träningstiden.

Förutom träning och arbete jämfördes också utevistelse och annan aktivering. I galopphäststudien analyserades enbart träningen, men tillgänglig data visade att de flesta av galoppstallen använde skrittmaskiner.

Få hästar hade däremot utevistelse i paddock eller hage. Alla ridskolor i den pilot/fält svenska pilot/fält studien hade daglig hagvistelse för sina hästar, i medel 4,3 timmar. (Detta var 2006, innan daglig hagvistelse blev obligatoriskt för svenska hästar). Bland hopphästryttarna använde alla utom tre skrittmaskin.

Daglig utevistelse

Alla de svenska deltagarna, och de flesta i de andra tre länderna, hade daglig utevistelse som rutin för sina hästar. Genomsnittstiden var knappt 4 timmar, men med stora variationer mellan ryttare och mellan länderna. Räknat på den tid som hopphästarna dagligen tillbringade utanför sin box varierade den från 1.3 till 11.3 timmar i snitt mellan hoppstallen.

Hoppstallen i studien hade i genomsnitt liten förlust av träningsdagar, vilket användes som mått på skade- och sjukdomsutfall. För flera ryttare var siffran förlorade träningsdagar bara runt en procent, medan medel för hela gruppen var sex procent och 21 som högst. Vanligaste diagnosgruppen var ortopediska skador inklusive ryggproblem, som stod för drygt hälften av fallen. Näst vanligast var medicinska åkommor och olyckor.

Skillnaderna mellan de olika hästtypernas användningsområden avspeglades i skillnader i arbetsprofil räknat i volym, variation och intensitet. Översiktligt sett hade ridskolehästarna hög volym av arbete jämfört med de andra två grupperna, men med låg intensitet och variation. Galopphästarna hade i jämförelse liten volym och variation men hög intensitet i träningen, och hopphästarna medelhög volym och intensitet, och större variation jämfört med ridskole- och galopphästarna.

Skador oftast ortopediska

Avhandlingens resultat stöder tidigare studier som visar att ortopediska skador är den viktigaste orsaken till skadeuppehåll och utslagning av hästar. Resultaten stöder också tidigare studier som visar att skaderisken samtidigt varierar mellan olika stall.

Avhandlingen visar för första gången jämförelser mellan skadeutfall inom olika hästdiscipliner. Skadeutfall specifikt för hopphästar och ridskolehästar på besättningsnivå har inte analyserats tidigare. Resultaten i avhandlingen visar också att träning och skötsel skiljer sig mellan olika ryttare och tränare respektive ridskolor.

De tre huvudkomponenterna i träning som kombineras olika mellan stall och mellan grenar är intensitet, frekvens och träningspassens längd. De två sistnämnda ger tillsammans volym.

Resultaten är i överensstämmelse med tidigare häststudier som visat att skadeförekomst påverkas av skillnader i träning och management. Resultaten i galoppstudien överensstämmer också med tidigare undersökningar som visar att rörelseapparaten anpassar sig olika beroende på träningsupplägg. Skelett och brosk behöver längre tid för att anpassa sig till ökad arbetsbelastning än till exempel muskler.

Gradvis träning främjar hållbarhet

För att främja hästens hållbarhet bör alltså träningsuppbyggnaden vara gradvis, och avpassad för den typ av arbete som krävs i olika typer av grenar. Då analys av träningsfaktorer och skador på ridhästsidan är ett nytt område krävs ytterligare forskning för att öka kunskapen om hur skador uppstår och kan förebyggas.

Baserat på resultaten i avhandlingen och andra studier finns dock en rad aspekter att ta i beaktande ur hållbarhetssynpunkt. Det inkluderar ryttaren/tränarens utbildningsnivå och erfarenhet, stegvis upptrappning av träning, träningsinslag som främjar kondition och motsvarar ansträngningsnivån på tävling samt variation. Det gäller både av aktiviteter och kraven på belastning, även kallat periodisering.

Skaderisker för häst vid träning

Yard differences in training, management and orthopedic injury in showjumping, riding school, and thoroughbred race horses Cecilia Lönnells avhandling vid SLU 2012

Träning, underlag och förlorade arbetsdagar hos hopphästar
Agneta Egenvall, professor i epidemiologi, SLU