Inavel av hästar

Parning mellan besläktade individer ger inavel. Inavel ökar risken för ärftliga defekter och försämrar fruktsamhet, tillväxt, livskraft och prestation.

Ju mer inavlad en häst är desto större är risken för negativa effekter. Linjeavel är ett annat namn för inavel. Linjeavel har använts inom hästaveln för att säkerställa att vissa anlag förs vidare till nästa generation. Idag finns andra metoder för att avgöra vilka hästar som har bra anlag.

Inavel innebär inget nyskapande. Det återskapar bara något man redan har och på köpet ökar risken för sjukdomar. Inavelsgraden är ett mått på hur nära släkt föräldrarna är. Ju närmare släkt föräldrarna är desto högre blir fölets inavelsgrad.

Det är viktigt att para ihop rätt hästar - de ska inte vara halvsyskon. Foto: Carin Wrange

Inavelsgrad

Inavelsgraden för en avkomma beräknas som hälften av släktskapet mellan föräldrarna. Halvsyskon är 25 procent släkt. Om två halvsyskon paras blir därför fölets inavelsgrad 12,5 procent. Det är alldeles för högt. Inavelsgraden bör inte överstiga 5 procent.

En bra tumregel är att samma häst inte ska förekomma två gånger närmare än i det tredje generationsledet i stamtavlan.
Text: Åsa Viklund, husdjursagronom och forskare i genetik vid SLU 2012-02-10

Läs mer om inavel

Inavel och fruktsamhet

Hanna Selinus  publicerade ett examensarbete på SLU 2012 med rubriken ”Hur påverkar inavel fruktsamheten hos häst?”. Håkan Persson har gjort ett sammandrag av detta. Artikeln var publicerad i Travhästen nr 1/2013 och återges här något redigerad med tillstånd från författare och utgivare.

Inavel kan påverka olika egenskaper, både positivt och negativt. Det har visat sig att stark inavel bland annat kan ge nedsatt reproduktionsförmåga, vilket är negativt eftersom en god fruktsamhet är grundläggande för ett fungerande avelsarbete.

I den naturliga miljön har det visat sig i olika studier att hästarna har mekanismer som gör att de sällan parar sig med nära släktingar. Berger och Cunningham (1986) studerade vildhästar i Nevada under sex år. De noterade att flockens hingstar aldrig försökte betäcka sina egna avkommor. I samma studie såg de att unga ston tilläts att para sig med okända hingstar, trots att fadern fanns i närheten.

Inom dagens travhästavel med transportsperma och fryst sperma är det människan som styr vilka individer som ska paras. En annan konsekvens, ut inavelsperspektiv, är att tillgängligheten på de mest eftertraktade hingstarna har ökat markant. Det gör att den genetiska variationen minskar i takt med att inaveln ökar. Här har vi som väljer vilka individer ett ansvar att även tänka långsiktigt för en hållbar avel.

Kvarbliven efterbörd

Om en ras har blivit liten, är risken för att inaveln ökar snabb. Det är något som drabbat frieserhästen som idag är hårt drabbad av inavel. Under 80 år (1920-2000) har inavelsgraden i populationen ökat lavinartat från c:a 1 procent till 15 procent. Frieserhästen användes i början av förra seklet som arbetshästar, men eftersom maskinerna ersatte hästen i jord- och skogsbruket blev populationen snabbt mindre. Idag finns det cirka 300 individer kvar och med en så liten population är det svårt att undvika inavel, speciellt om man bedriver prestationsavel.

I en undersökning  har det visat sig att kvarbliven placenta är vanligt förekommande inom frieserrasen, alltså att stoet inte lyckats göra sig av med alla fostermembran inom tre timmar efter fölningen (Sevinga et al 2004a). Risker med kvarbliven placenta är att stoet kan få akut livmoderkatarr, blodförgiftning, fång eller i värsta fall med att stoet dör. (Pycock, 2002). Det är det vanligaste problemet i samband med fölning och sker i c:a 10 procent av fallen vid normala fölningar (Provencher et al., 1988). Undersökningen visade att det hos frieserhästen förekommer vid 54% av fölningarna. Av del föl som föddes 2000, hade de en medelinavelskoefficient på 15,7 procent.

Forskningen visade att mellan 1979 och 2000 användes 52 hingstar i frieseraveln, men tio av hingstarna var fäder till halva populationen. Här har rasen tappat en stor del av den genetiska variationen. (Sevinga et al., 2004b).

Fullblod allt mer inavlade

Inaveln kan drabba olika raser från olika håll. Inom mindre raser, exempelvis frieserhästen, ökar inaveln på grund av att populationen minskar och det finns få avelsverksamma individer. Även hästraser med större populationer påverkas av inavel. Fullblodet har haft en hastig ökning av inavelsgraden det senaste decenniet, vilket kan förklaras med att deras tävlingskarriärer har blivit allt kortare och intensivare. Det har blivit mer lönsamt att ha en hög omsättning på hästarna, istället för att avla på mer hållbara individer.

I en studie av Binns et al. (2011) undersöktes engelska fullblod födda 1961 till 2006. Antalet lopp som en indvid gör under sin livstid har signifikant minskat under 40 år. Då fick hingstarna betäcka maximalt 40 ston per säsong, jämfört med nutid när en hingst kan betäcka upptill 200 ston per säsong.

En uppskattning visar att 30 individer av den ursprungliga populationen står får 78 procent av den genetiska variationen. Mellan 1961-1995 låg inavelsgraden på 6 procent, medan den ökat till 20 procent år 1996-2006.

Fölningsprocent minskar med inavel

I många populationer har det visat sig att en ökad inavel också kan leda till sämre fitness, vilket syftar på individens förmåga att överleva och reproducera sig i sin miljö (van Eldik et al., 2005). Det har bland annat hos frieserhästen visat sig att de har en nedsatt reproduktionsförmåga, även om det finns tekniker som kan hjälpa till att dölja inavelns påverkan, exempelvis hormonbehandlingar för att skapa brunst och ägglossning (Binns et al., 2011).

Langlois och Blouin (2004) gjorde en undersökning i Frankrike för att se vilka faktorer som påverkar antalet födda hästar. En av parametrarna var inavel. Den visade att om inavelsgraden ökade med 1%, så minskade reproduktionen med 0,5 procent. Det noterades för draghästar, kapplöpningshästar, samt hos ston bland ridhästar och franska travare. En annan sak som de noterade var att kunskap och erfarenhet var en viktig faktor för framgångsrik avel. Det verkade vara viktigare hur stoet behandlades, än vad inaveln påverkade.

En studie (Klementsdal & Johnson, 1989) av norska kallblodstravare kunde man se att en hög inavelsgrad kunde öka risken för att stoet skulle kasta fölet tidigt under dräktigheten.

Det finska kallblodet visade på en minskad fölningsprocent redan när inavelskofficienten översteg 7,5 procent. Generellt sett hade de en lägre inavelsgrad. Både stoets och hingstens inavelsgrad var korrelerade med fölningsprocenten (Sairanen et al., 2009)

Spermakvalité sämre hos inavlade

Hos shetlandsponnyn har man i en studie sett att inavel påverkar spermakvaliten (van Eldik et al., 2005). De delade in 285 shetlandsponnyer i sex olika inavelsklasser. Det visade sig att en högre inavelskoefficient gav sämre kvalité i form av en mindre andel fungerande spermier. Volymen per ejakulat ökade hos de inavlade hingstarna, men det fanns fler missbildade spermier och de hade en oförmåga att röra sig. Studien noterade även att spermakvalitén försämrades med en högre ålder.

Stoppa inaveln innan det är för sent

Hanna Selinus skriver i sin sammanfattning: "Problem med fertiliteten på grund av inavel har i många fall antagligen inte visat sig i sin allvarligaste form än. Istället får vi indikationer på att en högre inavelsgrad leder till störningar på olika sätt och en urholkning av den genetiska variationen. Hos flera hästraser kan det behövas en snabb ändring i upplägg av avelsprogram inom den närmsta framtiden. De negativa följderna kan i annat fall bli irreversibla."

Text: Håkan Persson, tidningen Travhästen nr 1/2013 från ASVT. www.asvt.se

Läs mer om inavel:

Effekter av inavel

Vill du veta mest om effekter av inavel?
Klicka för att öppna artiklarna i ett nytt fönster.